Sveaborg under andra världskriget

Före krigsutbrottet

Före krigsutbrottet den 30 november 1939 rustades fäsningen hastigt upp till stridsdugligt skick. Sveaborg ingick i Helsingfors avdelning och avdelningen leddes från centralbefästningen Sveaborg. Redan i ett tidigt skede av kriget blev det klart att Sovjetunionen inte hade planer att landstiga inom Helsingfors avdelnings ansvarsområde. Sveaborg blev en uppställningsplats för trupper som skolades för att vid behov förflyttas till östra kustfronten.

I början av vinterkriget bemannades Sveaborg av 21 officerare, 187 underofficerare och manskap bestående av 815 personer.

Kustartilleriet under vinterkriget

Artilleriet på Sveaborg var föråldrat och artilleripjäserna var för få. Sveaborgs kustartilleri behövde inte skjuta mer än några enstaka varningskott vid krigets utbrott. I januari 1940 formades alla icke nödvändiga trupper till bataljoner som skickades till Viborgs avdelning som komplettering och förstärkning. En av bataljonerna var bataljon Kiveliö som bestod av trupper ur alla fortifikationer i Helsingfors avdelning. Manskapet i bataljon Kiveliö gick igenom en tre dagars infanteriskolning och skickades genast till Viborgska viken för att förstärka försvaret där. 291 av 664 man i bataljon Kiveliö kom från Sveaborg. Bataljonen led hårda förluster, 256 man av 664 stupade.

Luftvärn under vinterkriget

Under vinterkriget fanns två fasta luftvärnsbatterier på Sveaborg: 51:a tunga fasta luftvärnsbatteriet på Västersvartö och 52:a tunga fasta luftvärnsbatteriet på Gustavssvärd. 51:a fasta luftvärnsbatteriet sköt ner ett sovietiskt flygplan under vinterkrigets första dag den 30 november 1939. Det var det första fientliga flygplanet som skjöts ner under vinterkriget.

Luftbevakningen

Luftförsvarets kretscentral 15 i Helsingfors befann sig i en bunker som kallades ”Monttu”, alltså gropen, på Vargön. I bunkern styrdes luftövervakning. När luftövervakningen upptäckte fiendeflygplan, larmades luftförsvarets kretscentral som förmedlade larmet till fastlandet. Stadens invånare larmades att ta skydd och luftförsvaret gjorde sig färdig att avvärja anfallet. Tillsammans med arméns officerare, ansvarade lottor från frivilligorganisationen Lotta Svärd, för att övervaka luftrummet och larma staden om fiendens flygplan närmade sig.

Kustartilleriet under fortsättningskriget

När fortsättningskriget inleddes den 22 juni 1941 fanns Första Kustbrigadens stab samt flera kompanier på Sveaborg. Reservisterna hade inkallats till extra övningar redan den 10 juni. De på Sveaborg stationerade enheterna förändrades inte väsentligen under kriget, men nya områden i både väster och öster anslöts till förbandet. Batterierna sträckte sig våren 1944 från Hangö i väster till Lovisa i öster. Några egentliga kustbatterier fanns det inte på Sveaborg, förutom föråldrade 152/22 D-kanoner på Väster Svartö. På Gustavssvärd fanns det två lätta 47/40 OL- kanoner närmast för att slå tillbaka eventuella landstigningsförsök.

Luftvärnet under fortsättningskriget

Just före krigsutbrottet hade man flyttat 1. tunga luftvärnsbatteriet från Sandhamn tillbaka till Väster Svartö, där stannade det till 1.4.1944. Samtidigt flyttades även 2. tunga luftvärnsbatteriet till Gustavssvärd, men det lades ner redan i april 1942 på grund av föråldrad utrustning. Luftvärnets ledningscentral flyttade i augusti 1943 från Sveaborg in till Högbergsgatan i Helsingfors centrum.

Som hårdast kämpade luftförsvaret under februaribombningarna i Helsingfors 1944. Under dessa tre bombräder satte Sovjetunionen in mer än 2 000 plan och fällde cirka 16 000 bomber. Vid luftbombardemangen i Helsingfors 1944 omkom 120 personer och drygt hundra byggnader totalförstördes. På Sveaborg skadades norra delen av Inventariekammaren på Stora Östersvartö.

Helsingfors under och efter storbombardemanget den 27 februari 1944:

Mellanfreden i Moskva 19.9.1944 fastställde att Finland inom loppet av sex år skulle erlägga ett krigsskadestånd i varor till Sovjetunionen på 300 miljoner gulddollar till 1938 års priser. I det avtalade leveransprogrammet ingick bland annat 91 tremastade skonare, s.k. krigsskadeståndsskonare, som levererades till Sovjetunionen fram till 1952.

En del av skonarna byggdes på Sveaborg, där det nygrundade aktiebolaget Valmet Oy 1951 fick dispositionsrätt till varvsområdet.