Sveaborg blir finskt

Hur Sveaborg skulle utvecklas under åren efter att Finland blivit självständigt var inte helt självklart. Skulle Helsingfors hamnar och industriella verksamhet få växa ut här eller skulle staden bygga nya bostadsområden? Borde området utnyttjas för rekreation och friluftsliv, och borde man satsa på det historiska arv som fanns kvar i form av gammal fästningsarkitektur, inskrifter och andra historiska lämningar som Augustin Ehrensvärds grav? Hur mycket av området kunde överlåtas för civila verksamheter och hur mycket skulle de traditionella militära funktionerna få breda ut sig?

Det fanns flera intressen som behövde jämkas och planeringen skedde inte heller helt koordinerat. Sommaren 1918 hade kyrkodepartementet (sedermera undervisningsministeriet) tillsatt en underhållskommitté för Sveaborg som våren 1919 föreslog att Vargön och Gustavssvärd skulle göras till museiområde. I december 1918 tillsatte regeringen därtill en annan kommitté med uppdrag att utreda Sveaborgs framtid.

Sveaborgskommittén 1918-1923

Kommerserådet Lars Krogius valdes till ordförande för den nya Sveaborgskommittén. Krogius var skeppsredare och verkställande direktör för Finska Ångfartygs Ab, men hade också engagerat sig politiskt under åren som ledde fram till självständigheten. Han ledde samtidigt kommittén som skulle utveckla Helsingfors hamn- och fabriksområden.

Kommitténs medlemmar representerade överlag industrins, sjöfartens och näringslivets intressen ur statsförvaltningens och Helsingfors stads perspektiv. Utgångspunkten för arbetet var alltså ett annat än för underhållskommittén.

Doktor K. A. Paloheimo var verkställande direktör för försäkringsbolaget Pohjola och innehade ledande positioner i Helsingfors kommunalpolitik, generalmajor L. F. Munck var Sveaborgs kommendant 1918–1919, friherre Gustaf Wrede var Sjöfartsverkets generaldirektör och Georg Estlander var högtuppsatt bankir och aktiv i stadens kommunalpolitik.

I december 1918 var Sveaborgs framtida användning och utveckling på många sätt en öppen fråga. Fånglägret var tillfälligt och avvecklades följande vår.  Försvarsmakten hade etablerat sig på öarna redan våren 1918 och skulle förbli kvar under många decennier. Industriell verksamhet i form av varv hade förekommit sedan 1700-talet och skulle vid slutet av 20-talet få moderna efterträdare som statens produktion av flygplan.

Det som var helt nytt för fästningsöarna var behov såsom rekreation, skyddandet av kulturminnen och utveckling av Sveaborg som en del av Helsingfors stad. Redan i april 1919 fastställde statsrådet Vargön och Gustavssvärd som historiska minnesmärken som skulle bevaras, men hur skulle detta realiseras?

De militära myndigheternas ovilja att samarbeta var ett stort hinder för Sveaborgskommitténs verksamhet. Krigsministeriet (som år 1922 bytte namn till Försvarsministeriet) undvek att ge information samt att svara på kommitténs frågor. Den 4 januari 1923 beslöt regeringen att upplösa kommittén efter att den i fyra år förgäves arbetat med att planera Sveaborgs framtid. Den slutliga angivna orsaken till kommitténs upplösning var osäkerheten kring vilka delar av Sveaborg som skulle göras tillgängliga för civilt bruk.

Birger Brunilas stadsplan

Under sitt första verksamhetsår beställde Sveaborgskommittén en detaljplan över det gamla fästningsområdet. Uppdraget gick till Helsingfors stadsarkitekt Birger Brunila som i december 1919 var klar med sitt ”Förslag till disposition av de centrala öarna hörande till Sveaborg”. Utgångspunkten för planen var att öarna skulle användas mångsidigt som militärområde samt industri-, bostads- och rekreationsområde där var och en av öarna gavs olika funktioner.

I planen försökte Brunila göra kompromisser mellan industrin och öarna som ett historiskt monument. Industrin skulle koncentreras till stränderna, vikarna och sunden som delade öarna. Vattnet var ju en viktig transportled och därför placerades tidig industri alltid vid vattendrag. För Gustavssvärd planerade han minst utveckling. Området planerades som en kombination av historiskt minnesmärke och offentlig park. På Vargön skulle det enligt Brunilas plan göras stora förändringar med en ny strandpromenad och stora nya byggnader. Excersisplanen skulle omvandlas till ett torg med tre omringande tvåvåningshus.

Brunilas plan följde dåtidens stadsplaneringsideal med regelbundna och symmetriska vägar och parker. De nya byggnader som Brunila föreslog påminde om de planer han samtidigt utarbetade för Kampen och Tölöviken – ljus, förenklad och putsad klassicistisk stil som i själva verket påminde om byggnaderna från Sveaborgs svenska tid.

Den gamla Borggården, som hade förstörts under Krimkrigets bombningar, planerade Brunila så att den på nytt skulle ”kringbyggas enligt de gamla planerna” och platsen skulle återuppstå som en symmetriskt kringgärdad plats.

Vad Brunila tänkte att man skulle göra med garnisonskyrkan från 1854 framkommer inte av detaljplanen.

Brunilas detaljplan genomfördes aldrig. Den uppfattades som för radikal och främmande för Sveaborg. Den förutsatte sannolikt också en för stor ekonomisk satsning.

I sina memoarer som utkom på 1960-talet kommenterade Brunila utvecklingsarbetet kritiskt: ”Varför staden skulle utföra detta arbete och vilken nytta denna hastigt utförda plan av byggnadernas läge och konturer kunde medföra har jag inte kunnat utgrunda”.

Brunila omtalar egentligen inte alls detaljplanen han skapade för Sveaborg, utan berättar endast allmänt att han besökte öarna för kartläggning. Hela arbetet hade redan från början verkat oklart och förhastat. Kommittén hade först anställt en annan stadsarkitekt, Bertel Jung, som sedan hade gett upp uppdraget som han ansåg omöjlig att genomföra.

Kyrkan

År 1854 uppfördes på Sveaborg en stor ortodox garnisonskyrka som 1891 gavs katedralstatus. Efter Finlands självständighet revs eller renoverades de flesta ryska kyrkor. Renoveringen av den till Alexander Nevskij tillägnade kyrkan på Sveaborg blev ett av de största renoveringsarbetena i Finland under 1920-talet.

Redan 1918 omhändertogs kyrkan på Sveaborg för den lutherska kyrkans bruk. Att kyrkobyggnaden måste byggas om ansågs som en självklarhet och i linje med tidens politiska omständigheter. Den ryska kyrkoarkitekturen var ofinsk och olämplig. Med tidskriften Arkitektens ord 1923 utgjorde den ett ”österländskt främmande” inslag i stadens silhuett.

År 1918 fick generalstyrelsen för offentliga byggnader i uppdrag att utarbeta en plan för ombyggnad av både interiör och exteriör. 1921 beviljade riksdagen medel för utförandet av arbetet och följande års höst utlystes en allmän tävling.

52 anonyma tävlingsbidrag lämnades in och bedömdes av en prisnämnd. Einar Sjöström, Hilding Ekelund och Erik Bryggman utsågs till pristagare och Einar Sjöströms förslag vann första pris.

Sjöströms förslag uppvisade enligt prisnämnden en ”lugn, kraftig och till sina proportioner vacker siluett”. Den enkla stilen ansågs vara värdig och passa bra för en garnisonskyrka. Den gustavianskt influerade klassiska stilen passade väl överens med Sveaborgs svenska arkitektur.

Renoveringen av kyrkan försenades på grund av penningbrist och den allt mer förfallna kyrkan fortsatte därför att irritera Helsingforsbor i några år till.

Suomen Kuvalehti skrev år 1925: ”När man betraktar Sveaborg från Helsingfors, ger den ryska kyrkan där sin fula prägel över hela ön”. År 1925 beviljade riksdagen de nödvändiga medlen för kyrkans restaurering och arbetet kunde slutföras under åren 1927–1929.

När kyrkan slutligen invigdes den 28 april 1929 deltog bland andra presidenten L. K. Relander, flera ministrar, Sveriges sändebud och utländska militärattachéer samt flera generaler. När presidenten och övriga gäster steg i land spelades Björneborgarnas marsch och Sveaborgs batteri saluterade med 21 skott.

Övriga reparationsarbeten

Någon exakt bild av Sveaborgs tillstånd då fästningen övertogs av finska staten finns inte, men arkitekt A. W. Rancken skrev 1933 att fästningens skick år 1918 varit ”fasansväckande”. Största delen av byggnaderna hade, enligt Rancken, lämnats utan underhåll och de gamla murarna höll till stor del på att rasa.

Arkeologiska kommissionens beställningsarbete (läs mer under Sveaborg blir ett kulturarv) leddes av överintendent Juhani Rinne, kommissionens arkitekt A. W. Rancken och konstnären Heikki Tandefelt som 1918 hade utsetts till intendent över Sveaborgs museiområde. Praktiska genomförandet ansvarade Nylands distrikts byggnadskontor för.

Inför svenska kungens besök i augusti 1925 finansierade Utbildningsministeriet ett stort städ- och renoveringsarbete där bland annat ett trettiotal förfallna träskjul revs. Trappan till Kungsporten reparerades delvis.

Arkeologiska kommissionen beslöt även år 1925 att Sveaborgs byggnader skulle målas i den ljusgula färg som hade använts under Augustin Ehrensvärds tid. Tandefelt ansåg att detta eliminerade den ryska prägeln på öarna som enligt honom var ”mycket dåligt anpassad till Ehrensvärds byggnaders maskulina och aristokratiska stil, vilket är lång ifrån slavisk barbari”.

Under mellankrigstiden uppfattades allt ryskt ofta som ofinsk, barbariskt och slarvigt. Förhållningssättet till det svenska arvet kunde variera, men på Sveaborg var det 1700-talets svenska arv som hyllades och beundrades.

Under senare hälften av 1920-talet fortsatte ett flertal renoveringsprojekt på Sveaborg. Man restaurerade bastioner, valv och murar som rasat. Kaminer reparerades eller byggdes om i lägenheter. På Vargön reparerades gamla kanonbatterier där kanoner från svenska tiden installerades.

Arkitekt Rancken ritade en cafébyggnad som uppfördes i Pipers park där ett polskt katolskt kapell tidigare stått. Cafébyggnaden står kvar än idag. Renoveringsprojekten fortsatte under följande årtionde då man bland annat rensade Vargöns centrala fästning från bråte.