Digital utställning 2025
Nya verksamheter under mellankrigstiden
Sveaborgs 1900-tal – vägen till världsarvDen finska militären på Sveaborg
Till Sveaborg flyttade tidigt sådana försvarsenheter som ännu inte hade fått en permanent placering i det självständiga Finland. Till dessa hörde bland annat Kustartilleriregementet och Sjökrigsskolan. Den finska militärens era på Sveaborg hade börjat.
Samtidigt såg man inte Sveaborg enbart som ett militärt område. Redan tidigt fanns ambitioner att restaurera fästningen och göra den till ett historiskt minnesmärke och attraktivt resmål. Kasernerna rustades upp för att skapa flera bostäder, och tidigare bostäder förminskades för att flera invånare skulle kunna bo på öarna.
På så vis utvecklades Sveaborg redan under 1900-talets första årtionden till en plats där militär verksamhet, civilt liv och kulturhistoriska visioner möttes.
När det självständiga Finland grundade sin flotta valde man inte Sveaborg som ordinarie flottbas. Däremot fick ögruppen en viktig roll inom marin utbildning. År 1922 öppnade Kapitulantskolan på Västersvartö, där stamunderofficerare för kustartilleriet utbildades. Kapitulantskolan var en militärläroanstalt för utbildning av marinbefäl.
Tio år efter självständigheten slogs flottan och kustartilleriet samman till Sjöförsvaret, som från 1933 fick namnet Sjöstridskrafterna. För att stärka utbildningen av sjöofficerare grundades Sjökrigsskolan på Lilla Östersvartö i oktober 1930. Skolan samlade då Kapitulantskolan, sjöförsvarets reservofficerskurser och sjökadettutbildningen under samma tak. Denna reform gjorde utbildningen mer enhetlig, förbättrade kvaliteten och fördjupade samarbetet mellan flottan och kustartilleriet.
Trots att Sveaborg inte var en ordinarie flottbas hade Sjökrigsskolan ett eget skolfartyg för sjöfartsutbildning. År 1930 köptes den tremastade fregatten Oldenburg, som döptes om till Suomen Joutsen. Fartyget finns kvar ännu i dag och kan besökas på Forum Marinum i Åbo.
Under de sista åren av ryskt styre byggdes en rad moderna kustartillerianläggningar längs Finska vikens nordkust. När de ryska trupperna lämnade Finland våren 1918 övertog den nybildade finländska försvarsmakten dessa välbyggda, men delvis ofullbordade anläggningar. De hade ingått i det stora försvarsprojektet Peter den stores sjöfästning.
Övertagandet ledde direkt till att Finlands egna kustartilleriförband grundades våren 1918. Samma vår började man också planera hur Sveaborgs fästningsverk skulle förbättras och återställas till stridsdugligt skick.
Sveaborg bemannades först av det första finska tunga artilleribatteriet, som hade deltagit i striderna under inbördeskriget. Förbandet leddes av sin grundare, major Arno Almqvist. Deras första stora ceremoniella uppdrag blev att den 12 maj 1918 avfyra salut för Finlands lejonfana på Gustavssvärd, i samband med att senatens ordförande Pehr Evind Svinhufvud officiellt förklarade Sveaborg tillhörigt den finska staten.
Batteriet placerades i kasernen på Gustavssvärd, men truppen var liten och delvis tillfällig. De flesta var frivilliga ur äldre årsklasser som snart skulle lämna tjänst. Av de ursprungliga 70 männen återstod endast 20. Samtidigt fanns ett stort arv av rysk materiel: mängder av artilleripjäser som nu tillhörde Finland och krävde omfattande reparationer. Detta gjorde det svårt att snabbt få Sveaborgs försvarsenheter fullt stridsklara.
Hösten 1918 kunde förbandets organiseringsskede slutföras. Den 25 september 1918 fick enheten namnet Sveaborgs kustartilleribataljon, som tillsammans med andra bataljoner bildade Kustartilleriregementet.
Den 7 maj 1919 ändrades namnet återigen, denna gång till Kustartilleriregemente 1, enligt order från krigsministeriet. Under större delen av tiden på Sveaborg var detta regementets officiella namn.
Kustartilleriregemente 1 kom att spela en central roll för utvecklingen av Finlands kust- och luftvärnsartilleri under de första åren av självständighet. Regementet ansvarade för både utbildning och experimentverksamhet, och fungerade dessutom som materiell- och personaldepå – ett nav för landets tidiga kustförsvar.
Under Kustartilleriregemente 1 organiserades också en militär brandkår på Sveaborg. När de ryska trupperna lämnade ögruppen 1918 fanns stora mängder materiel kvar, bland annat släckningsutrustning. Med hjälp av denna kunde en brandkår snabbt grundas samma år.
I början bestod brandmännen av röda fångar som vistades på Sveaborg efter inbördeskriget. Brandkåren utvecklades gradvis, och 1926 förstärktes utrustningen när högtryckspumpen på fartyget Gustafssvärd reparerades. Fram till 1935 hade kapaciteten byggts ut betydligt, då fanns 11 motordrivna pumpar med slangar i tjänst på ön.
Sveaborgs brandkår kom att spela en viktig roll i utvecklingen av försvarets brandvärn och fungerade som en föregångare för liknande enheter inom det militära.
Under den ryska tiden hade en kanonverkstad byggts på Sveaborg, och år 1918 återupptogs verksamheten, nu i det självständiga Finlands tjänst. Arbetskraften bestod till en början av röda fångar som fortfarande befann sig på ön efter inbördeskriget.
Verkstadens uppgift var att reparera de kanoner som fanns kvar på Sveaborg. Många av dem hade tagits ur bruk när den tyska Östersjödivisionen anlände till Finland 1918, och krävde omfattande reparationer för att åter bli användbara.
Den 23 september 1925 fick verkstaden sitt officiella namn: ”Kustartilleriregemente 1:s reparationsverkstad”. Den blev därmed en central del av regementets tekniska stöd och underhåll.