Nya verksamheter under mellankrigstiden

Helsingfors stad befann sig dock i en ekonomiskt ansträngd situation och saknade tillräckliga medel för att utveckla infrastrukturen på Sveaborg. Samtidigt hade Försvarsmakten ansvar för vissa delar av Sveaborg, främst de områden som fortfarande användes för militära ändamål. De civila delarna av ön betraktades däremot inte som militärens ansvar. År 1925 föreslog Försvarsmakten därför att Helsingfors stad skulle överta det fulla administrativa ansvaret för de öar och områden som militären inte längre hade behov av.

Missnöjet bland Sveaborgs invånare växte under 1920-talet till följd av vad de upplevde som bristande kommunalt underhåll. År 1928 tog missnöjet sig uttryck i en skattestrejk. Invånarna föreslog för statsrådet att Sveaborg skulle ombildas till en självständig kommun, vilket skulle ge dem möjlighet att själva ansvara för bland annat logistik, infrastruktur och kommunala tjänster.

På Sveaborg fanns en aktiv invånarskommitté som systematiskt samlade in förbättringsförslag, önskemål och kritik riktad mot stadens beslutsfattare. Kritiken gällde särskilt den bristfälliga kommunaltekniken, de svaga trafikförbindelserna till fastlandet samt de otillräckliga kommunala tjänsterna på ön.

Samma år fastslog ändå Högsta förvaltningsdomstolen att Sveaborg lydde under Helsingfors kommunalförvaltning och att öarna formellt utgjorde en del av staden. Detta beslut gav Helsingfors rätt att driva in skatter av invånarna, även dem som deltagit i skattestrejken, vilket i sin tur ytterligare fördjupade missnöjet och konflikten mellan invånarna och stadens myndigheter.