Digital utställning 2025
Besöksmålet och turisternas Sveaborg
Sveaborgs 1900-tal – vägen till världsarvBesökarna hittar till Sveaborg
Fästningen är idag en naturlig och bekant del av såväl Helsingfors stadsbild och stadsbornas vardag. Resan till denna ställning och position är nästan lika gammal som det självständiga Finland, och började år 1919 med överlåtelsen av både Gustafsvärd och Vargö till fornminneskommiteen. Under årtiondena därefter har besöksantalen och verksamheten både ökat och gjorts mångsidigare.
Året 1930 öppnades Sveaborgs första museum Ehrensvärd museet, men synnerligen betydande var året 1948, då fästningen firade 200-årsjubileum. Samma år slopades även militärens passtvång för alla besökare. Ytterligare uppsving för Sveaborg medförde även de olympiska spelen i Helsingfors 1952, Finlands första och hittils enda. Antalet besökare ökade ytterligare efter år 1963 då man nu inte längre krävde landstignings avgift. Avgiften var i kraft mellan åren 1948-1963.
Året 1991 erhöll Sveaborg UNESCOs världsarvsstatus. Inför 250-årsjubileet år 1998 öppnade Sveaborgcentret med bl.a. Museum och restaurang. Idag är Sveaborg ett mångsidigt besöksmål för såväl lokala och turister, med verksamhet året runt. Sveaborg är inte enbart ett besöksmål för kultur och historieintresserade, utan inkluderar såväl restauranger, seminarium utrymmen och konsthantverkare.
I bildgalleriet nedan kan det observeras hur såväl lokala, turister och utlänningar besökte fästningen flitigt redan innan dess världsarvsstatus. Även utländska statsöverhuvuden som kungliga fick besöka Sveaborg tillsammans med den finländska statsmakten.
Före krigen fanns det inga anställda guider på Sveaborg. Beroende på publiken var det intendenten Heikki Tandefelt, arkeologiska kommissionens akademiska sakkunniga eller någon av Försvarsmaktens officerare som guidade grupper.
Det var först under efterkrigstiden, när man aktivt började utveckla Sveaborg som turist- och besöksmål, som man skapade ett system med guider som var avlönade uttryckligen för den uppgiften.
Samfundet Ehrensvärd, Arkeologiska kommissionen och Finska turistföreningen inledde 1948 ett samarbete kring turismen. Turistföreningen trädde i det här skedet in som den aktiva parten som organiserade turbåtar, städade upp parker, utrustade badstranden med omklädningsrum och grundade restaurang Walhalla. Det här skedde med medel som Samfundet Ehrensvärd och turistföreningen lånat av Helsingfors stad.
Ursprungligen var det Finska turistföreningen som ordnade guidningar för besökare på Sveaborg. År 1963 flyttades ansvaret till Samfundet Ehrensvärd, bland annat för att man inte hade varit så nöjd med guideverksamheten.
Samarbetet mellan de två parterna verkar inte ha varit så bra längre i början av 1960-talet, bland annat för att turistföreningens inträdesavgift ledde till så mycket kritik. Besökarna ville inte först betala inträdesavgift till Sveaborgs museiområde, och sedan ytterligare betala för inträdet på museerna på området. Det här ledde till negativa skriverier i pressen och blev ett problem för Ehrensvärdmuseet och Armfeltmuseet.
”Det är en underlig nykterhetspropaganda Turistföreningen för genom att ta en avgift av både vuxna och barn på Sveaborg och sedan använda medlen till iordningställandet av restaurant Walhalla”, konstaterade af Hällström i ett reportage från Sveaborg i Hufvudstadsbladet den 25 juli 1962.
Intendentens irritation var kännbar:
”Visserligen ingår en guide i utgiften, men turerna är fastställda på så sluga tider att guiden sällan behöver röra på sig, kommenterar fil.mag. Olof af Hällström torrt. Färjan lägger till vid Sveaborg c. femton minuter före varje timslag. Tio minuter över infinner sig guiden och då brukar bryggan vara tom på folk. Endast några få nitiska personer brukar ha tillräckligt med tålamod för att vänta.”
I ett avtal mellan Finska turistföreningen, Samfundet Ehrensvärd och Arkeologiska kommissionen 1963 upphörde turistföreningens rätt att avkräva inträdesavgift av besökare och föreningens ensamrätt till att bedriva affärsverksamhet på fästningsområdet.
Det var i det här skedet guideverksamheten flyttades över till Samfundet Ehrensvärd som skapade en egen kommitté för att administrera service för besökare. Första sommaren ordnades 6–7 guidningar i dagen, men i slutet av decenniet var man redan uppe i 12 guidade turer per dag.
Besökande skolklasser blev en återkommande företeelse på Sveaborg.
År 1966 gjordes de första turistbroschyrerna som på tre språk presenterade museernas och deras öppettider, restauranger och caféer samt informerade om program på fästningsområdet.
Den mest omtalade – och mest legendariska – guiden på Sveaborg var Ior Svedlin, senare bekant som Ior Bock.
Ior Bock – ursprungligen Holger Svedlin – var en karismatisk och populär guide på Sveaborg. Han började jobba som guide för Samfundet Ehrensvärd år 1968 och skapade omtyckta och dramatiserade guidningar på Sveaborg.
Att Ior Svedlin inte var vilken Sveaborgsguide som helst visar artikeln ”Svedlin lämnar Sveaborg” som publicerades i Hufvudstadsbladet den 12 maj 1984. Att Ior Svedlin blivit uppsagd – eller kanske sagt upp sig – var uppenbarligen något som läsarna skulle intressera sig för. Att det helt tydligt hade uppstått en konflikt och ett stort gräl ökade nog intresset.
Ior Svedlin var av åsikten att han hade blivit uppsagd av Olof af Hällström, som var Samfundet Ehrensvärds sekreterare och intendent på Sveaborgs museiområde. Samfundet meddelade att Svedlin själv sagt upp sig till följd av en konflikt gällande informationen om hans guidningar under den kommande sommaren.
Svedlin som i det här skedet började använde namnet Ior Bock fortsatte att guida på Sveaborg på freelance-basis till 1999. På 1990-talet blev Ior Bock allt mer excentrisk och involverades i självmytologiserande projekt.
Sveaborgs förvaltningsnämnd grundades 1973 av staten och Helsingfors stad. Förvaltningsnämnden tog över helhetsansvaret över turismen och besöksnäringen på Sveaborg.
När Sveaborg fyllde 250 år 1998 utvecklades guidningskonceptet med dramatiserade guidningar för barn. Äventyrsguidningen Jakten efter den försvunna kronan lanserades 1998. Det var en tidsresa till Sveaborgs historia, där barnen fick följa med kung Gustav III som letar efter sin krona tillsammans med kammarherren Henrik och pigan Gunilla. Merja Talvela och Annina Holmberg skrev manuskriptet utgående från det bakgrundsmaterial som historikern Magdalena af Hällström skapat.
Jakten efter den försvunna kronan var en återkommande dramaguidning för barn fram till 2006. Efter det har nya barnguidningar med ett liknande koncept producerats för besökande barn och barnfamiljer.
Restauranger och caféer
Café Piper grundades av Samfundet Ehrensvärd 1928 och har verkat sedan dess, med ett uppehåll under krigstiden. Caféet öppnade på nytt sommaren 1945.
Restaurang Walhalla grundades 1952 och drevs av Finska turistföreningen. Restaurangen ingick i den satsning på Sveaborg som besöksmål som turistföreningen engagerade sig i efter krigen. Namnet kom av Valhallaorden som var ett hemligt sällskap och en sällskapsorden för adliga officerare på Sveaborg som grundades 1783.
Restaurangen grundades i kaponjär Delwig och Boije. På den här platsen hade det funnits ett bårhus år 1918 när Sveaborg var platsen för ett stort fångläger. År 1952 var det ingen som uppmärksammade det här.
Walhalla var en elegant restaurang med bordsservering och vita dukar. En stor del av gästerna var utländska besökare.
När Finska turistföreningen upphörde med att ta inträde av besökare övertogs deras biljettkiosk vid bron mellan Stora Östersvartö och Vargön av Samfundet Ehrensvärd som började sälja förfriskningar och sötsaker där.
Det var ännu långt från dagens turisminfrastruktur där besökare finner caféer, kiosker och restauranger samt butiker och toaletter på flera platser, men ändå någonting annat än mellankrigstidens frugala service där Café Piper stod för enkel mat.
På 1960-talet kunde besökaren välja mellan det dyra alternativet restaurang Walhalla och det enklare alternativet Café Piper, eller helt enkelt bara köpa en glass, en godisklubba eller något att dricka i kiosken vid ingången till Vargön.
