Digital utställning 2025
Sveaborg blir finskt
Sveaborgs 1900-tal – vägen till världsarvDen initiala övergången
1809-1917 var Sveaborg ett ryskt militärområde och var inte administrativt alls en del av storfurstendömet Finland. Detta tillstånd gällde fortfarande efter att Finland riksdag hade kungjort Finlands självständighet den 6 december 1917, och efter att bolsjevikregeringen i Petrograd hade erkänt Finlands självständighet på nyårsafton samma år. Det var i samband med Finlands inbördeskrig som Sveaborgs ställning förändrades. Under inbördeskriget var Sveaborg under röd kontroll tills de vita erövrade Helsingfors med tysk hjälp under våren 1918, varefter Sveaborg officiellt blev en del av Finland och av Helsingfors.
Sveaborg var under 1918 präglat av inbördeskriget. Ett fångläger för röda fångar inrättades direkt efter krigets slut på Sveaborg och var i bruk till vårvintern 1919. Som mest fanns det omkring 8 500 fångar på Sveaborg. Omkring 900 fångar avled på Sveaborg, många av undernäring och sjukdom. Under hösten 1918 minskade antalet fångar. Fånglägrets sista fångar lämnade fästningen i mars 1919.
Den 12 maj 1918 hissades Finlands rödgula lejonflagga på Bastion Zander på Gustavssvärd i samband med en flagghissningsceremoni som markerade att fästningen nu var under finskt styre. Närvarande var representanter för Finlands regering, Helsingfors stad, olika offentliga institutioner som Helsingfors universitet samt finsk och tysk militär. Gästerna hälsades välkomna med hedersvakt och musik: Vasa marsch, Vårt land och Pacius marsch Soldatgossen.
När flaggan var hissad talade P.E. Svinhufvud, som var Finlands tillfälliga statschef, om de tunga åren som varit och meddelade att senaten hade beslutat att Viapori (Sveaborg) från den dagen skulle heta Suomenlinna (Finlandsborg).
Beslutet om namnbyte kom som en överraskning.
Första gången saken nämns i finländska tidningar var dagen efter Svinhufvuds tal i samband med flagghissningen på Gustavssvärd. Namnbytet – och i synnerhet utsikten att fästningen skulle byta namn på svenska – diskuterades därefter känslosamt i dagstidningar. Det fanns en splittring i en finsksinnad och svensksinnad uppfattning. Framför allt tidningarna Uusi Suometar och Hufvudstadsbladet diskuterade ämnet från motsatta synpunkter.
Namnbytet motiverades med att de gamla namnen Viapori och Sveaborg syftade till tider då Finland varit en del av först det svenska riket och sedan det ryska kejsardömet. Det nya namnet, Finlandsborg, skulle signalera att ett nytt och självständigt Finland hade tagit över. Den finsksinnade tidningen Uusi Suometar lyfte därför upp namnbytet som en utmärkt nyhet i en artikel om flagghissningen den 13 maj 1918.
De som fattade beslutet om namnbyte hade ändå inte insett den starka symboliska betydelse som det svenska arvet och den svenska tiden i Finlands historia hade för den svenska identiteten i landet.
I de svenskspråkiga tidningarna betraktades namnbytet som en bortrensning av landets svenska historia. I en artikel om flagghissningen i Hufvudstadsbladet den 13 maj 1918 stämplas beslutet som ett brott mot traditionen och ett förkastande av tidigare generationers insatser för landet: ”respektlöshet för traditionerna”, ”grundhet i kulturen” och ”bristande hänsyn för gångna generationers minne”, skrev tidningen.
I juni 1918 fattade statsrådet beslutet att namnet Viapori på finska skulle ersättas med det nya namnet Suomenlinna, medan fästningen på svenska skulle fortsätta att heta Sveaborg, och så har det varit sedan sommaren 1918.
