Besöksmålet och turisternas Sveaborg

Ehrensvärdmuseet

Ehrensvärdmuseet är Sveaborgs äldsta museum. Det grundades av Samfundet Ehrensvärd vars målsättningar att både skydda och bevara Sveaborgs historiska minnen samt att undersöka och berätta om fästningens äldre historia. Samfundet hade instiftats 1921 och hade under 1920-talets lopp fått porträtt, kartor, möbler och andra föremål, böcker och handlingar som donationer.

Museet invigdes 1928 när norska kung Haakon VII kom till Sveaborg under sitt statsbesök i Finland. Samfundet hade fått inrätta museet i kommendanthuset på Vargön, på samma plats där museet verkar än i dag. Museet presenterar både fästningens 1700-talshistoria och dess grundare, generalen och fältmarskalken Augustin Ehrensvärd (1710-1772).

Det lysande 1700-talet i fokus

På 1920- och 1930-talet var det uttryckligen Sveaborgs 1700-talshistoria som var viktig och intressant att bevara och visa upp. Den ryska perioden på fästningsområdet låg för nära i tiden och man var inte under de här decennierna särskilt intresserad av att lyfta fram ryskt historiskt arv i Finland. Tvärtom var man mera intresserad av att städa undan spår av det ryska.

Sveaborg var dessutom unik uttryckligen som 1700-talsfästning. Motsvarande miljö fanns ingen annanstans i Finland. Det var således självklart att fästningens museiområde som helhet (Vargön och Gustavssvärd) och museet i kommendanthuset skulle presentera och visa upp Sveaborgs intressanta 1700-talshistoria: fästningsverken, skärgårdsflottan, 1700-talets officerskultur och fältmarskalken, greve Ehrensvärd själv.

Det är osäkert om Augustin Ehrensvärd någonsin bodde i kommendantshuset. Däremot är det säkert att det var han som på 1760-talet planerade borgården där kommendantshuset ligger. Borgården var på 1700-talet fästningens ceremoniella och administrativa centrum.

Efter Augustin Ehrensvärds död beslöt Gustav III att denne i egenskap av Sveaborgs skapare skulle få sin grav på borgården. Stoftet efter den 1772 avlidna fältmarskalen lades i graven på borgården 1783. Kungen formulerade själv inskriptionen på gravmonumentet. När Vargön och Gustavssvärd blev museiområde blev graven på borggården den symboliskt viktigaste platsen vid sidan av Kungsporten på Gustavssvärd.

Donationer till museet

De första museirummen inreddes i kommendanthuset redan 1927. Eftersom Sveaborgs museiområde lydde under Arkeologiska kommissionen (i dag Museiverket) som också ansvarade för Nationalmuseet kunde det nya museet låna in föremål därifrån. Museet i kommendanthuset fick också under de kommande åren donationer. År 1934 kunde tidningarna berätta att vapen som använts vid slaget i Svensksund 1790 donerats till museet av den svenska kungen Gustav V.

”Ehrensvärdsmuseet får svensk gåva. Av ingen mindre än Kungl. majestät själv”, rubricerade Hufvudstadsbladet nyheten den 11 mars 1934. Slaget vid Svensksund 1790 var ett sjöslag som skedde i Svensksund i Finska viken, utanför dagens Kotka. Slaget utlämpades mellan Arméns flotta (den svenska skärgårdsflottan) och den ryska flottan och var en stor seger för den svenska sidan i det svensk-ryska kriget 1788-1790.

Skärgårdsflottans historia är starkt knuten till Sveaborg. Den var i hög grad Augustin Ehrensvärds verk och flera av skärgårdsflottans nya skeppstyper byggdes i Sveaborgs torrdocka enligt chefskonstruktören Fredrik Henrik af Chapmans design.

År 1936 kunde museet presentera ett nytt rokokorum som inretts med donerade föremål. Det var Samfundet Ehrensvärds mångåriga viceordförande assessorn Edward Stigzelius som skänkte föremålen.  Hufvudstadsbladet beskrev rummets inredning så här: ”en utomordentligt smäcker rokokobyrå, en antik väggklocka i samma stil flankerad av tvenne porträtt i olja av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, samt tvenne rokokostolar” (Hufvudstadsbladet 26.9.1936, s. 9).

När museets verksamhet började 1928 fyllde man ett rum, 1936 hade museet vuxit till att omfatta huvudvåningens elva rum.

Eftersom samlingarna hade vuxit ville samfundet göra om två rum i sidoflygelns övre våning. Arkeologiska kommissionen ville inte bekosta detta, men assessor Stigzelius bidrog med medel också för detta projekt och arbetet kunde genomföras. Den nya avdelningen som tillkom presenterade Arméns flotta.

Arbetskarlar har burit ett jättelikt ankare utanför Kommendanthuset på Vargön år 1930. Bild: Oskari Kivistö, Museiverket, Historiska bildsamlingen (CC BY 4.0).

Efterkrigstid och 200-årsjubileum

När kriget stod vid dörren evakuerades Ehrensvärdsmuseets föremål från Sveaborg till en källare inne i staden. Hela Sveaborg var stängt för besökare under krigstiden och museiverksamheten låg nere. I början av 1945 hämtades museets inventarier tillbaka ut till Sveaborg och i maj öppnade museet för besökare igen.

Intendenten Heikki Tandefelt hade avlidit två år tidigare 1943 och museets ingång i fredstid skedde med nya krafter. Konsthistorikern Lars Pettersson efterträdde konstnären Tandefelt 1944. Pettersson såg till att samfundets och museets samlingar blev katalogiserade och omnumrerade. Den gamla utställningen togs ner och allt planerades på nytt. Det största projektet var restaureringen av kommendantsvåningens sovrum. En gustaviansk kakelugn från Svidja gård uppställdes i rummet. Helsingfors Sparbank och Stockmann bidrog med medel för arbetet.

1948 skulle Sveaborg fylla 200 år. Planeringen av jubileumsåret inleddes inom Samfundet Ehrensvärd redan 1945. Jubileet firades med en huvudutställning som planerades av amanuensen Marta Hirn på Nationalmuseet inne i stan och med en minnesutställning i Bastion Carpelan på Gustavssvärd. Sveaborgs museiområde var slitet av krigstidens belastningar, men med ett lån från Helsingfors stad kunde Samfundet Ehrensvärd tillsammans med Finska turistföreningen satsa på att utveckla området och på museet.

När fästningens 200-årsjubileum firades på Sveaborg den 12 maj 1948 fick Samfundet Ehrensvärd motta flera donationer, bland annat direktör Bertel Stigzelius donation på ettusen aktier i Nordiska föreningsbanken vars avkastning skulle användas för att förkovra museets samlingar.

Under 1950-talet kunde Samfundet Ehrensvärd komplettera museets samlingar med inköp. En stor donation som gavs av en anonym donator i Stockholm var pengar för byggande av en modell av Sveaborg i skalan 1:500.

1700-talet i centrum också i dag

Historikern Olof af Hällström blev 1951 ny intendent för Sveaborgs museum och 1952 sekreterare för Samfundet Ehrensvärd. Han verkade som intendent till pensioneringen 1980 och var sekreterare för samfundet fram till 1990.

Arkeologiska kommissionen omvandlades 1972 till Museiverket. År 1980 beslöt Museiverket att Nationalmuseets föremål på Ehrensvärdmuseet skulle returneras. Ehrensvärdmuseet måste se över sina samlingar och utställningarna. Tack vare de många donationerna hade museet ändå tillräckligt föremål för att kunna fortsätta.

1991 utsågs Sveaborg till Unescos världsarv. Några decennier av målmedveten upprustning av hela Sveaborg  och dess museala miljöer hade burit frukt. Mängden besökare ökade kännbart, vilket också påverkade Ehrensvärdmuseet. Inför 250-årsjubileet skapades Sveaborgcentret som har blivit Sveaborgs huvudmuseum och ett besökscentrum. Ehrensvärdmuseet har öppet på somrarna och fokuserar på fästningens 1700-talshistoria.

Armfeltmuseet

I september 1953 öppnade Armfeltmuseet i Bastion Carpelan som inreddes med interiörer från Åminne gård. Museet kunde grundas tack vare greve Carl Alexander Armfelts (1850-1925) testamente. Greven hade nämligen på 1920-talet testamenterat föremålsbeståndet från det Armfeltska släktgodset Åminne till Nationalmuseum. Samlingen bestod av möbler, porslin, kläder och porträtt. Donatorns önskan var att föremålen skulle ställas ut på ett sätt som motsvarade inredningen i Åminne gård.

År 1926 ställdes de Armfeltska föremålen ut i Nationalmuseets bottenvåning. Under krigsåren evakuerades de och efter krigets slut flyttades de till Sveaborg. Då inrättades ett museum i Bastion Carpelan där Krigsmuseet funnits på 1930-talet. Olof af Hällström inredde en interiör som skulle motsvara rum på Åminne gård. Museet fick en vit salong, ett blått förmak, ett arbetsrum och bibliotek. I ett särskilt rum presenterades samlingens porslinsföremål.

I maj 1954 öppnade i samma byggnad en minnesutställning över Krimkriget och en utställning till 150-årsminnet av Finska kriget 1808–1809. Nationalmuseet lånade föremål till båda uställningarna. Man kan konstatera att den ryska historien på Sveaborg började intressera på ett annat sätt än under mellankrigstiden.

Museet stängde på 1990-talet på grund av ekonomiska svårigheter och få antal besökare. År 1998 öppnade Nationalmuseet Armfeltmuseet för en sista gång för Sveaborgs 250-årsjubileum. Sedan 2002 är utrymmena bostäder.

Krigsmuseet

Krigsmuseet hade grundats 1929 i Kronohagen i Helsingfors och flyttade till Sveaborg 1933. Arkeologiska kommissionen hade redan 1927 föreslagit att ett krigsmuseum skulle grundas på Sveaborg. Där skulle flottans, artilleriets, jägarrörelsens och inbördeskrigets historia presenteras. På den tiden talade man ändå om frihetskriget.

Museet grundades först  i Kronohagen på grund av oenigheter mellan Försvarsmakten och Arkeologiska kommissionen. Museet invigdes 1930 i Krigsarkivets källarlokaler på Elisabetsgatan 1 men verksamheten flyttade redan 1933 till Bastion Carpelan på Gustavssvärd.

Krigsmuseets första intenden var löjtnanten Reino Wilhelm Palmroth som var en mångsidig person. Han var utbildad officer, men blev också idrotts- och underhållningsjournalist och författare av bland annat kupletter, revyer och dikter. År 1927 hade han gett ut sin första diktsamling Runoratsulla armeijassa. Som skribent uppträdde Palmroth ofta under namnen Reino Hirviseppä, Palle och M. Turma.

Palmroth representerade politiskt det vita Finland och hans dikter och sånger vittnar om radikala högersympatier och antiryskhet. Som intendent för Krigsmuseet bär han likheter med intendenten för Sveaborgs museum vid denna tid, konstnären Heikki Tandefelt. Båda saknade tidigare erfarenhet av museer och formell akademisk utbildning inom historia, konsthistoria eller militärhistoria, och båda verkar ha varit sociala och energiska personer, verbalt begåvade och konstnärliga. Också deras politiska sympatier förenade dem.

I Bastion Carpelan 1933

När den första utställningen öppnade på Krisgmuseet på Sveaborg var det åren 1915-1920 som särskilt belystes: jägarrörelsen och dess hjältar, det vita frihetskriget 1918 och striderna i Estland och Ingermanland 1919 och 1920. Uniformer, flaggor och fanor, vapen, en väldig torped, målningar och porträtt och så vidare.

Hufvudstadsbladet gjorde ett reportage i museet då det hade öppnat sommaren 1933 (Hufvudstadsbladet 10.6.1933). Anslagen var små och personalen bestod av intendenten och en vaktmästare, berättade tidningen. ”Det finnes säkert musealt en del övrigt att önska”, konstaterade reportern. ”Det finnes estetiska anspråk som inte tillgodosetts.”

Reportaget är ändå positivt och lockar till besök. Att museet flyttat till Sveaborg skulle säkert inte minska antalet museibesökare, gissade reportern. Särskilt på sommaren var Sveaborg ett omtyckt utflyktsmål. Sommaren innan hade Ehrensvärdsmuseet haft flera besökare än Krigsmuseet som då fanns på Elisabetsgatan i Kronohagen.

Första världskriget och inbördeskriget var inte ännu historia år 1933, utan något som alla hade minnen av och som väckte känslor. I Hufvudstadsbladets reportage ser man detta tydligt: ”Och så komma de alla, de gamla kära improviserade uniformerna från den vita armén: dragoner och fotfolk, gemene man och befäl. I taket hänga fanor, på väggarna ’bataljmålningar’ av kapten Karimo och ett antal officiella porträtt. I ett hörn står von de Goltz, skulpterad av Munsterhjelm.”

Krig och efterkrigstid

Under vinterkriget magasinerades krigsmuseets föremål på olika håll i Finland, medan personalen förflyttades till militära uppdrag. Intendenten Palmroth var under vinterkriget chef för Högkvarterets tredje propagandasektion med ansvar för radio i hemlandet. Han arrangerade under krigstiden utställningar i Mässhallen i Tölö där man ställde ut krigsbyte som tagit vid fronten: pansarvagnar, kanoner, granatkastare med mera.

När freden äntligen kom kunde bastion Carpelan inte längre användas för Krigsmuseet som i stället inrättades på Mauritzgatan i Kronohagen 1949. En större museilokal öppnade för allmänheten 1962. Där verkade museet fram till 2009. Under de följande sju åren fanns Krigsmuseet på Elisabetsgatan 1 varefter museet flyttade till Sveaborg.

1948 öppnade krigsmuseet en utställning över Kustartilleriet i en krutkällare från 1700-talet på Gustavssvärd. Det här museet stängde 2007. Under åren 1948-1963 fanns också en museiavdelning för flottan på Sveaborg.

I dag verkar Krigsmuseet med ett kontor och utställningslokaler på Sveaborg. Museet omfattar Krigsmuseets Manege, Artillerimanegen och ubåten Vesikko. Krigsmuseets samlingar finns i Vanda.

Vesikko

Ubåten Vesikko, Finlands enda bevarade ubåt såldes till Krigsmuseet år 1959. Efter en period av restaurering och senare lagring på Skatudden, öppnades ubåten år 1973 för allmänheten. 

Vill du veta mera om Finlands ubåtshistoria, gå till utställningsdelen som handlar om Sveaborg under andra världskriget.

Sveaborgscentret öppnades år 1998 och är Sveaborgs huvudmuseum. Centret är beläget i den gamla inventariekammaren som byggdes 1778-1783. Den ursprungliga byggnaden har dock genomgått stora renoveringar under åren. Den skadades allvarligt i en brand 1855 förorsakad av bombardemang under Krimkriget. Det ursprungliga mastskjulet från 1700-talet förstördes totalt år 1944.

Centret byggdes i samband med Sveaborgs 250-årsjubileum, av Förvaltningsnämnden för Sveaborg.  Det var ursprungligen tänkt att byggnaden skulle användas för Krigsmuseet och fram till år 1996 användes den av försvarsmakten. Idag presenterar centret fästningens historia under den svenska, ryska och finska tiden. 

Tullmuseet låg ursprungligen vid hörnet av Skillnaden och Nylandsgatan. Det öppnades år 1930 av Tullstyrelsen och flyttades till Sveaborg år 1992 efter en kort tid på Unionsgatan. Tullmuseet finns i dag i kurtiinen Hamilton-Polhem på Vargön.

Dock- och leksaksmuseet grundades år 1985 i en gammal 1800-talsvilla på Stora Östersvartös östra strand av keramikkonstnären Piippa Tandefelt. Museet som var privatägt stängde  2025 efter 40 års verksamhet.

Piippa Tandefelt utbildades från Konstindustriella läroverket 1965 och flyttade redan på 1960-talet till Sveaborg med sin man. Hon var en av keramikerna som grundade föreningen och keramikstudion Pot Viapori som fortfarande verkar på Sveaborg. 

Piippa övergick på 1970-talet från arbetet med keramik till att bli antikhandlare, och på den vägen började hon köpa gamla leksaker för sin dotter, och för sig själv. Sommaren 1979 ordnade Nordiskt konstcentrum, som grundats på Sveaborg 1978, en temautställning i Strandkasernen med leksaker ur Piippas och Maila Ponkkonens dock- och leksamkssamlingar. År 1979 hade av Unesco utropats till barnets år.

Sex år senare öppnade Piippa Tandefelt ett dock-och leksaksmuseum i sitt hem på Stora Östersvartö. Hon drev museet fram till 2003 då hennes dotter Petra Tandefelt tog över.

Museets leksaker och spel från 1800- och 1900-tal inkluderade många fina rariteter och roliga specialiteter. Piippa och Petra hade bland annat en stor samling med inhemska spel och leksaker från krigsåren, spännande inredda dockskåp, Muminfigurer från olika år, teddybjörnar och dockor, och mycket mera. Piippa började samla gamla leksaker för att hon ogillade 1960- och 1970-talets plastleksaker, men dottern Petra samlade bland annat på färgglada sovjetiska leksaker från dessa decennier.

Petra drev under många år ett populärt café, Kahvila Samovaaribaari, i samband med leksaksmuseet. Den som saknar Villa Vasiljevs rabarberpaj och andra godsaker från Samovaaribaari, eller vill läsa om gamla leksaker kan låna Petra Tandefelts bok Nallerouva Hunajapurkin Herkkukirja. Nostalgisia leluja ja reseptejä (2012) på biblioteket.