Restaurering och modernisering under 1900-talets sista decennier

Redan före intervjun med tidningen Apu 1973 hade president Urho Kekkonen visat sitt intresse för Sveaborg. Traditionen att föra besökande kungar och statsöverhuvuden till Sveaborg som inletts under mellankrigstiden fortgick också på 1950- och 1960-talen, vilket framhöll Sveaborgs betydelse som en viktig historisk plats och värdefullt kulturarv.

Under 1950-talet visades Sveaborg för Sveriges kung Gustav VI Adolf 1952 och för norske kung Fredrik IX och drottning Ingrid 1958. President Kekkonen besökte Sveaborg 1964 tillsammans med Jugoslaviens president Josip Broz Tito och 1965 med Polens president Edward Ochabin. Den uppmärksamhet som dessa besök väckte före den egentliga turistboomen bidrog till att hålla Sveaborg aktuellt och riktade blickarna mot behovet av restaurering och utveckling av öarna.

Sveaborgs förvaltningsnämnd grundades 1973 under undervisningsministeriet. Ansvaret att renovera Sveaborg till en levande och livskraftig historisk miljö överfördes därmed till förvaltningsnämnden. Museiverket (som fram till 1972 gick under namnet Arkeologiska kommissionen) fick uppdraget att övervaka arbetet.

Intendenten Olof af Hällström ansåg att intervjun med president Kekkonen i tidningen Apu, och presidentens kraftiga ställningstagande, fick stor betydelse för att planerna på en omfattande restaurering av Sveaborg skulle kunna genomföras. af Hällström hävdade att efter president Kekkonens uttalande fick Sveaborgs förvaltningsnämnd alltid det stöd som behövdes för att kunna utföra restaureringsarbetet.

Bakom statsbesökens paradbilder dolde sig  rätt så nedgångna miljöer som var i stort behov av reparation.

Helsingfors stad hade tillsatt en Sveaborgskommitté redan 1966. Syftet med kommittén var att hitta lösningar på de viktigaste frågorna gällande användningen av Sveaborg. Utgångspunkten var att fästningens traditionella och ursprungliga karaktären inte skulle förändras, men det skulle också beredas plats för nya verksamheter och ny bebyggelse. Kommittén föreslog att staten och staden gemensamt skulle utveckla och renovera Sveaborg till ett mångsidigt bostads- och museiområde för boende, rekreation, turism och kultur.

Stadens kommitté föreslog att man skulle öka antalet bostäder på Sveaborg för att invånarantalet skulle kunna växa från ca 1 300 invånare till 2 000–2 500 invånare. På 1960-talet rådde det stor bostadsbrist i Helsingfors. Den stora utbyggnaden av stadens förorter höll ännu bara på att komma i gång i slutet av 1960-talet.

Stadens kommitté föreslog bland annat att man skulle grunda en sommarteater i ravelinen Godt Samvete där Ryhmäteatteri och KOM-teatteri sedan kom att verka redan på början av 1970-talet.

År 1969 tillsatte staten en annan Sveaborgskommitté som fortlevde fram till 1973 när Sveaborgs förvaltningsnämnd grundades. Den statliga kommittén publicerade 1972 en omfattande rapport, Suomenlinnakomitea 1969 mietintö. Kommittén fastslog  att det Sveaborg som nu skulle planläggas omfattade Vargön, Gustavssvärd, Stora Östersvartö, Lilla Svartö och Västersvartö samt Långören. Däremot skulle Skanslandet, Lonnan och Kungsholmen förbli under försvarsmaktens administration.

Kommittén behandlade även grundläggande frågor gällande bostadsstandarden på Sveaborg, till exempel att man skulle dra vattenledningar och fjärrvärme till bostäderna. Därtill fokuserade kommittén på restaureringen av fästningen och av andra historiska byggnader på Sveaborg samt på frågan om hur ansvaret för fästningsområdets bevarande och utveckling skulle organiseras rent administrativt. Det sistnämnda hade varit ett kontinuerligt problem ända sedan 1918, eftersom ansvaret hela tiden varit fördelat på flera olika aktörer.

Sveaborgskommittén hörde ett flertal aktörer och även invånarna på Sveaborg. En öppen idétävling utlystes för att få in olika förslag och perspektiv på hur fästningsområdet skulle planeras och utvecklas. Bland förslagen fanns idéer om hur man skulle utveckla områdets museer – till exempel inrätta ett marinmuseum på  varvsområdet vid torrdockan – och idéer om hur man skulle skapa fler bostäder – till exempel genom att bygga ett höghusområde på paradplanen på Stora Östersvartö eller skapa ett husbåtsområde i Artilleriviken.

En del av de planer som föreslogs av medborgare och andra aktörer inkluderade kommittén i sin slutrapport, andra inte. Bland de planer som aldrig genomfördes fanns till exempel en simhall och en begravningsplats.

Ett stort framsteg var att trafikförbindelserna till Sveaborg förbättrades. Under kommitténs ledning togs en helt ny servicefärja i bruk och flera passagerarfärjor infördes. Sommartid upprättades en ny rutt inom lokaltrafiken när vattenbussar trafikerade från Brunnsparken till Sveaborg, vilket underlättade resandet från fastlandet ut till Sveaborg. På vintern när isen låg trafikerades rutten med vanliga bussar.

På 1970- och 1980-talet diskuterade man samma saker som man debatterat 50–60 år tidigare när Finland övertog Sveaborg. På 1970-talet handlade diskussionerna om att renovera de bevarade byggnaderna från både svenska och ryska tiden. Reparationerna innebar bland annat att man installerade vatten- och värmeledningar. Tills dess hade invånarna på Sveaborg varit tvungna att bära in sitt vatten och värma upp byggnaderna med ved. När bostadsbyggnaderna renoverades fick de fjärrvärme. Dessa restaureringar utfördes i enlighet med Museiverkets användningsplan från 1974.

Principerna för hur de historiska byggnaderna och fästningsverken skulle restaureras behövde diskuteras innan förvaltningsnämnden satte i gång med arbetet. Ideal och praktiker i fråga om restaurering har nämligen inte alltid varit desamma. Inom en äldre restaureringstradition var man mer positivt inställd till att återuppbygga och rekonstruera äldre arkitektur till ursprungligt skick, eller rentav till att motsvara gamla ritningar eller arkitekternas uppfattning om vad som var typiskt och autentiskt för en viss tidsperiod.

Restaureringsprojekt kunde följaktligen innebära att man rev strukturer som tillkommit under senare skeden för att få fram lager från äldre tidsperioder, eftersom dessa ansågs vara värdefullare och mer autentiska. På 1970-talet började man förhålla sig mer kritiskt till den här sortens rekonstruktionspraxis.

Den här debatten syntes när Sveaborgs förvaltningsnämnd i september 1985 arrangerade ett internationellt seminarium och en workshop för att diskutera restaurering av historiska miljöer. Förvaltningsnämnden hade inbjudit både finska och utländska sakkunniga, främst arkitekter, historiker och restaureringsexperter. Seminariedeltagarna fick på plats ta del av planerna för restaurering och rekonstruktion av borggården på Vargön, av varvsområdet, av kronverket Ehrensvärds flygelbyggnader och av byggnadsmiljöerna på Väster Svartö.

Tidningen Suomen Kuvalehti publicerade ett reportage från seminariet den 27 september 1985. En plan som Förvaltningsnämnden hade var att rekonstruera Sveaborg såsom fästningen hade sett ut före Krimkriget, alltså före britternas förödande bombardemang 1855 då bland annat delar av byggnaderna på borggården förstördes. Denna plan vann ändå inte genklang bland experterna.

Den svenska arkitekten Ove Hidemark påpekade att alla historiska skeden borde få synas och att man inte borde restaurera bort en del av historien. Sir Bernhard M. Feilden, tidigare chef för ICCROM (The International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property), kritiserade också häftigt alla planer på historisk rekonstruktion såsom gammalmodiga och olämpliga.

Även planerna på att bygga nya hus och bostadsområden för att öka invånarantalet på Sveaborg diskuterades kritiskt. Reportaget i Suomen Kuvalehti citerade den danske arkitekten Vilhelm Wohlert som ansåg att eventuell nybyggnation borde utföras med mycket varsam hand. Den estniske historikern Jevgen Kaljundi menade att bästa sättet att värna om en gammal byggnad är att använda den. I stället för att bygga nya bostadshus borde man restaurera de redan existerande  byggnaderna för bostadsbruk.

Under de följande decennierna följde förvaltningsnämnden just denna princip när man restaurerade de existerande byggnaderna för att där inrymma lägenheter samt fest- och möteslokaler som förvaltningsnämnden hyr ut.

Suomen Kuvalehtis reportage från 1985 avslutades med en vision om att Sveaborg nu borde restaureras med omsorg och pietet så att platsen skulle förbli levande, men med hänsyn till det historiska arvet. På så sätt skulle Sveaborg kunna upptas på UNESCO:s världsarvslista för enastående och värdefulla kulturmiljöer.

Sex år senare realiserades denna vision.

Redan före Sveaborgskommittén blev klar med sitt arbete fick Museiverket tillgång till extra arbetskraft. År 1971 inrättades ute på Sveaborg en arbetskoloni som var underställd justitieministeriets fångvårdsenhet. Fångarna började genast reparera förfallna murar runt om på öarna under Museiverkets överinseende. Ända sedan 1970-talet har fångarna utgjort den största arbetskraften vid restaureringen och återuppbyggnaden av Sveaborg.

Inför restaureringen av Sveaborgs fästningsmurar och vallar inrättades också 1979 en sysselsättningsarbetsplats  för arbetslösa i Helsingfors. Syftet med projektet var att reparera vallarna från ryska tiden ute på Gustavssvärd. Genom åren kom projektet att sysselsätta flera hundra arbetslösa personer. Detta projekt var inte det första sysselsättningsprojektet på Sveaborg, liknande projekt hade pågått redan under 1930-, 1950- och 1960-talen. Vid mitten av 1960-talet restaurerades till exempel bastion Seth som ett sysselsättningsprojekt.

Under förvaltningsnämndens seminarium 1985, där flera representanter för UNESCO deltog, uppmärksammades Sveaborg som en potentiell kandidat till UNESCO:s världsarvslista. Dessutom fick förvaltningsnämnden positiv respons på sitt arbete för att restaurera fästningen och byggnadsverken. Fem år senare behandlade statsrådet sex potentiella finländska kandidater till UNESCO:s världsarvslista. Av dessa sex var Sveaborg den mest självklara kandidaten. Innan fästningen kunde upptas på världsarvslistan måste man dock kunna garantera en sak för UNESCO, nämligen existensen av en säkerhetszon runt öarna för att skydda världsarvet från de eventuella faror som låg i det korta avståndet till huvudstaden. Helsingfors stad försäkrade att en säkerhetszon redan hade upprättats under den tid som Sveaborg stått under försvarsmaktens kontroll. Detta räckte för UNESCO och 1991 antogs Sveaborg till världsarvslistan tillsammans med Egyptens pyramider, Taj Mahal och andra märkvärdiga monument.