Restaurering och modernisering under 1900-talets sista decennier

Magdalena af Hällström växte upp på Sveaborg på 1960- och 1970-talen. Hon flyttade bort på mitten av 1980-talet och tillbaka 1991, för att slutligen flytta bort ännu en gång år 2011.

Om sin barndom på Sveaborg konstaterar Magdalena att boendestandarden på Sveaborg var väldigt enkel ännu på 1960- och 1970-talen. Det fanns inga moderna bekvämligheter, så som kommunalteknik med rinnande vatten, centralvärme eller avlopp, och därmed präglades vardagen av sysslor som att bära ved, elda och diska. Vattenklosett i stället för torrdass blev vanligt i hemmen på Sveaborg först på 1980-talet.

Magdalena berättar att det fanns flera barnfamiljer på Sveaborg då hon växte upp än i dag. Det ordnades danser, det fanns en filmklubb, officersfruarna ordnade julbasarer, scoutkåren var aktiv m.m. På Sveaborg fanns dagis och en finsk folkskola med fyra klasser. Barnen lekte och sprang fritt ute. Det var fotboll och utomhusleken ”kymmenen tikkua laudalla” (tio pinnar på ett bräde), och lite äldre Sveaborgspojkar hade på vintrarna som vana att hoppa från isflak till isflak för att se hur långt de kunde komma.

Sveaborgs invånare gick att grovt taget dela upp i tre grupper: Försvarsmaktens stampersonal, Valmets arbetare och ett rätt så litet antal övriga civila. Magdalenas familj hörde till den sistnämnda kategorin. Hennes föräldrar var historiker, och pappa Olof af Hällström var Sveaborgs intendent och anställd av Museiverket.

Gränserna mellan de olika grupperna var tydliga. De som arbetade på Valmets varv bodde på Väster Svartö där Valmet strax efter krigen hade låtit göra bostäder för sina arbetare i de gamla kasernbyggnaderna från mitten av 1700-talet. Militären fanns på Stora Östersvartö och de civila lite varstans. Klasskillnaderna syntes vid den här tiden i samhället och på Sveaborg. Militären och museifolket kunde umgås sinsemellan, men arbetarna var nog en skild grupp för sig, konstaterar Magdalena.

Kommunikationerna till fastlandet var betydligt sämre än i dag, med turintervaller på 60 minuter året om. Somrarna var lättare, då trafikföretagaren Runar Österlunds vattenbussar Helmi och Netta gick mellan Salutorget och Sveaborg. Då blev turintervallen bara 30 minuter.

Trafiken var för övrigt en faktor som förenade invånarna. Man hade sina fasta platser på samma bänkar där man alltid satt och växlade nyheter om livet ”på ön”. Färjans årliga intagning på docka väckte alltid missnöje och diskuterades ivrigt. M/s Suomenlinna ersattes då av Högholmsfärjan, och det trånga fartyget fick snabbt öknamnet Apinalautta (Apfärjan). Att bo på Sveaborg var (och är delvis än i dag) att vara gift med klockan och vetskapen om när nästa färja går.

Under Magdalenas uppväxt fanns det tre museer på Sveaborg: Ehrensvärdmuseet, Armfeltmuseet och Krigsmuseet. Renoverings- och restaureringsarbetet leddes av Museiverkets kontor på Sveaborg. Fram till att Förvaltningsnämnden grundades 1973 styrde Museiverket över allt som gällde det civila livet på Sveaborg.

Magdalenas pappa, Olof af Hällström, var intendent för Sveaborg och anställd av Museiverket. Han hade ansvaret för allt från val av nya hyresgäster för lediga bostäder till stora restaureringsprojekt? Museiverket ansvarade även för forskning och dokumentation på öarna. På fritiden var Olof af Hällström sekreterare för Samfundet Ehrensvärd och i den posititionen utvecklade han även turismverksamheten. Han hade en vision av Sveaborg som ett monument och kulturcentrum.

Turismverksamheten fick ett lyft i och med att Sveaborg 1991 upptogs på Unescos världsarvslista. Besökarantalet steg alltmer. 1998 firades fästningens 250-årsjubileum, och i samband med det utvecklades turismservicen.

Förvaltningsnämnden renoverade de gamla Inventariekamrarna på Stora Östersvartö till ett besökscentrum, och Museiverket byggde en utställning i byggnaden. Magdalena berättar, att hon då arbetade för Samfundet Ehrensvärd med ansvar för jubileumsåret. Hon genomdrev beslutet att samfundet skulle beställa ett bildspel om fästningen historia (en vision som redan Olof hade haft) som visades och som fortfarande visas i besökscentret.

Den andra stora nyheten som skapades för jubileumsåret 1998 var en dramatiserad tur för barn. Turen var en stor produktion med regissör, skådespelare och en producent. Den stora satsningen blev en succé, och samfundet har fortsatt med dramatiserade turer för barn och familjer sedan dess.

Samfundets övriga guidningsverksamhet utvecklades också. Det infördes även tematiska turer för vuxna. En del av dessa finns fortfarande, och några nya har kommit till. Guideutbildningen utvecklades för att öka guidernas kompetens. Utbildningen kom att innefatta föreläsningar och prov. Hela boknings- och faktureringssystemet utvecklades också med införande av nya digitala system.

Samfundet gav dessutom under jubileumsåret, för första gången på länge, ut en antologi med artiklar om Sveaborgs historia (Sveaborg: samtiden och eftervärlden) som Magdalena och Minna Sarantola-Weiss redigerade.

I dag präglas Sveaborg i hög grad av turismen, konstaterar Magdalena. Det var annorlunda på 1960- och 1970-talen. Då fanns det möjlighter till lugna tider, när öarna var nästan öde. Det verkar som om invånarna idag byts oftare än det gjorde tidigare, och det har eventuellt påverkat samhörigheten. Kanske alla inte längre känner alla som det var när Magdalena var barn och ung, på gott och ont.

Som ung kunde hon tycka att det var jobbigt att Sveaborg var som en by där alla kände alla, och inget man gjorde gick obemärkt förbi. Det fanns nog också en trygghet i den där byakänslan, konstaterar Magdalena.

1960- och 1970-talets Sveaborg finns inte längre, men Magdalena kan ännu få starka minnen av barndomens Sveaborg genom luktminnet; när doften av vedeldning pyr ut från skorstenarna är det precis som Sveaborg före fjärrvärmens tid.

Seija Linnanmäkis tid på Sveaborg började då hon anställdes i maj 1985 av Museiverket som en ”tillfällig sommarassistent” på Sveaborg. Hon var utbildad arkitekt och hon säger att orsaken till att hon anställdes var de tekniska färdigheter som hon fått genom sin utbildning. Seija jobbade på Sveaborg mellan åren 1985 och 1994, varefter hon fortsatte jobba inom Museiverket som byggnadshistoriker. Seija arbetade på Sveaborg med inventering, byggnadsforskning, restaurering och arkeologiska utgrävningar.

Seija berättar mycket om hurdant det var att restaurera byggnaderna på Sveaborg och hur restaurering i praktiken har sett ut på 1980- och 1990-talet jämfört med idag. Enligt Seija är den stora skillnaden de material och den teknik som användes. På 1980- och 1990-talen övergick förvaltningsnämnden till traditionella linolje- och kalkfärger i samband med restaureringarna av Sveaborgs byggnader istället för de tidigare vanligt förekommande organiska latexfärgerna. Seija berättar att det alltid var bråk på varje restaureringsplats angående användningen av latex som är en plastbaserad målfärg.

Invånarna på Sveaborg är i dag mera positivt inställda till restaureringar som berör lägenheterna i de gamla byggnaderna.

Efter att ha jobbat där i 4 år, flyttade Seija med sin familj till Sveaborg 1989 och har bott där sedan dess. Seija tycker att det var lätt att bli förtjust i Sveaborgs natur och miljö, men fästningens historia var det som fick henne att stanna. Hon tror att detta är något som nästa alla som bor på Sveaborg har gemensamt.

Flera saker har ändrats på Sveaborg under de senaste 40 åren. Fram till 2010-talet var det invånarrepresentanter som med Sveaborgs förvaltningsnämnd fattade beslut om vilka som fick hyra lägenhet på Sveaborg. Numera lottar man ut hyreslägenheter bland de intresserade. Hyran var också betydligt lägre på 1960-, 1970- och 1980-talet, eftersom husen inte hade avlopp eller ens kallt rinnande vatten. Veduppvärmningen ersattes med fjärrvärme först på 1980-talet.

Enligt Seija finns det för- och nackdelar med att bo på Sveaborg i dag. En del tycker att det är jobbigt att vara så beroende av färjans tidtabeller, men Seija tycker själv att det är rätt så sympatiskt.

Hon tycker att Förvaltningsnämnden har gjort Sveaborg mycket hemtrevligt. Det är skönt att det inte finns stora reklamskyltar och neonljus. Det finns ett visuellt och auditivt lugn. Ljudlanskapet på Sveaborg är verkligen charmigt, eftersom det finns så få bilar, säger Seija. Det finns också en god gemenskap bland dem som bor på Sveaborg, och numera också flera aktörer som ordnar fritidsaktiviteter för invånare i alla åldrar. Enligt Seija tar invånarna på Sveaborg bra initiativ för att skapa en fin och välkomnande gemenskap för dem som bor på där.

Kulturutbudet växer på 1970-talet

Den Sveaborgskommitté som Helsingfors stad grundade 1966 föreslog bland annat att kulturutbudet skulle växa då Försvarsmakten lämnade fästningsområdet och frigjorde lokaler och platser.

Kommittén ville utveckla Sveaborg som besöksmål på olika sätt och skapa bättre förutsättningar för turism. Det behövdes mera caféer, promenadstråk, badplatser och båtplatser. Museisektorn skulle öka och utställningslokaler uppföras, men för att locka människor till Sveaborg ville man också skapa bredd i kulturutbudet.

Kommittén föreslog att man skulle inrätta ateljéer och bostäder för konstnärer och konsthantverkare och att man skulle etablera sommarteater på Sveaborg. Båda de här visionerna förverkligades.

Pot Viapori – keramikkollektiv och verkstad

Den ideella föreningen Pot Viapori som driver en keramikverkstad på Sveaborg grundades 1972. Pot Viapori var det lyckade sammanträffandet av ett akut behov hos keramiker som sökte gemensamma arbetsutrymmen och de planer på nya verksamheter på Sveaborg som utvecklades på 1960-talets slut.

Genom Pot Viapori kunde en grupp keramikkonstnärer slå sig samman och tillsammans inreda en verkstad med maskiner och ugnar som behövdes för arbetet med keramik, men var dyra för en enskild person att bekosta. Genom bidrag av Centralkommissionen för konst och medel från staden kunde föreningen skaffa utrustning som behövdes för en gemensam verkstad.

De första keramikkonstnärerna som drev Pot Viapori var Minni Lukander, Tuula Pöyhö, Hilkka Jarva, Ritva Kaukoranta, Eeva Manner och Piippa Tandefelt. De följande åren började Åsa Hellman och Outi Leinonen arbeta i keramikkollektivets verkstad. Det var inget uttalat beslut att ateljén skulle drivas av kvinnor eller att bara kvinnliga konstnärer skulle få arbeta i ateljékollektivet. Keramikerna drevs av intresse för hantverkstraditioner och en vilja att utveckla ett eget konstnärsskap.

Föreningen Pot Viapori kunde sommaren 1973 sluta ett avtal med Förvaltningsnämnden om hyra av kanonhallen i bastion Palmstierna på Vargön. Utrymmet hade fungerat som traktorhall och först våren 1974 flyttades de sista traktorerna så att en renovering och upprustning av den gamla kanonhallen kunde inledas. Arbetet med att rusta upp och inreda utrymmena för det nya ändamålet skedde med talkokrafter. Det tog på krafterna men skapade också gemenskap.

Föreningen hyrde ut arbetsutrymmen till keramiker. År 1974 var verksamheten i gång och de första keramikerna började arbeta. Man hade inrett ateljéutrymmen för sex permanenta konstnärer och plats för en till två kortvarigare och mera tillfälliga arbetsvistelser. Maskiner och redskap hade man skaffat med stipendiemedel: en eldriven keramikugn, en lerkvarn och ett glasyrsprutskåp.

Kulturskribenten och konstkritikern Leena Maunula presenterade verkstaden i Helsingin Sanomat (27.5.1974): ”Jo tänä kesänä Suomenlinnan matkailukohteet lisääntyvät yhdellä”, berättade hon (Sveaborg får redan denna sommar ett till besöksmål). Från år 1975 började Pot Viaporis keramikkonstnärer ordna sommarutställningar och julbasarer.

Skapandet i verkstaden innebar en hel del hårt arbete, konstaterade Maunula också i ett reportage om Pot Viaporis utställning på Sveaborg fyra år senare (Helsingin Sanomat 6.6.1978). ”Keramiker behöver mycket vatten i sitt arbete, och på Sveaborg kommer vattnet inte bara genom att man vrider på en kran, utan det måste bäras i stora hinkar”, konstaterade Maunula. Elektricitet fanns i verkstaden redan från början, men avlopp och rinnande vatten hade man inte.

År 1977 gjorde Förvaltningsnämnden  en ordentlig renovering av den gamla traktorhallen. Värmeisoleringen förbättrades och de gamla kakelugnarna revs, utrymmet fick nya stödpelare och nytt golv göts i delar av lokalen. En ny ingång skapades och fasaden fick ny puts och målades gul. I det här skedet skaffades en ny keramikugn och en japansk drejskiva. Också senare har lokalen renoverats och det har blivit mera bekvämt att arbeta i den gamla traktorhallen.

Pot Viapori finns fortfarande och verkar fortfarandei dag. År 2022 firade föreningen sitt 50-årsjubileum.

Sveaborgskommissionens visioner om sommarteater realiserades också. Ravelin Gott Samvete på Vargön blev plats för teaterföreställningar med plats för 250 personer i publiken.

Sommaren 1970 uppförde Ryhmäteatteris sommarföreställning Sven Tuuva som presenterade och omskapade berättelser ur Fänrik Ståls sägner. Dramaturgen och författaren Lauri Sipari stod för texten tillsammans med Timo Virkki som spelade Sven Tuuva och regissören Tytti Oittinen. Enligt gruppteaterprincipen var uppsättningen ändå ett resultat av hela ensemblens sammarbete.

Ryhmäteatteri hade grundats 1967 av unga skådespelare som ett alternativ till de etablerade teaterinstitutionerna. De spelade många somrar på Sveaborg.

År 1971 var det KOM-teatern som uppförde Suomen kuningas i Ravelin Gott Samvete. Pjäsen raljerade med Finlands historia 1918 och strävandena att göra landet till en monarki med en från Tyskland importerad kung. Den hade skrivits av Lauri Sipari med Tytti Oittinen och Måns Hedström, och Kaj Chydenius stod för musiken.

”På samma sätt som Sven Duva är Suomen kuningas en politisk pjäs som framhäver att krig och fred bestäms av militärerna och industrin, m.a.o. att det är ekonomiska maktsträvanden och inte folkets väl som bestämmer landets politik”, beskrev Henry G. Gröndahl pjäsen i Hufvudstadsbladet (22.6.1971).

”Suomen kuningas har en mycket tydlig vänsterförankring men samtidigt en human ton som gör att dess ’radikalism’ är helt godtagbar, tyckte Gröndahl.

Ryhmäteatteri och KOM-teatteri spelade teater i Ravelin Gott samvete under de kommande decennierna. På 1990-talet började också Q-teatteri göra uppsättningar där, bland annat sommaren 1996 då Antti Raivio regisserade Michail Bulgakovs Mästern och Margarita.

Från början var tekniken enkel och teatern saknade tak. Svenska staten gav 1977, vid firandet av Finlands självständighets 60-årsjubileum, 200 000 kronor för restaureringen av Sveaborg. De här pengarna skulle användas för att renovera Ravelin Gott Samvete, meddelade Museiverket. Åren 1990 och 1991 var teaterverksamheten på paus då en stor renovering slutligen genomfördes. År 2007 fick teatern i Ravelin Gott Samvete tak.

Ryhmäteatteri gör fortfarande i dag uppsättningar som under sommarsäsonger spelas på Sveaborg i Ravelin Gott Samvete.