Besöksmålet och turisternas Sveaborg

Förbindelsebåtar och hamnpaviljonger

Båttrafiken mellan Sveaborg och staden sköttes fram till 1940-talets slut med Försvarsmaktens ångbåtar och motorbåtar. Båttrafiken avstannade under vintern när isen hade lagt sig. När isen bar skapades isvägar för människor och fortskaffningsmedel. Gående kom man från Brunnsparkens strand, medan biltrafiken körde från Skatudden.

1927 hade Sveaborg omkring 30 000 besökare. När intresset och besökarmängden på 1930-talet växte, blev det problem. Alla som ville åka över till Sveaborg rymdes inte alltid med.

Helsingfors stad ville inte vid den här tiden ta över båttrafiken mellan staden och Sveaborg för att det var ett för dyrt åtagande, och Försvarsmakten ville inte öka turer. Researrangörer kunde tidvis boka egna båtar eftersom man inte kunde lita på de befintliga båtarnas kapacitet, men civila aktörers möjligheter att transportera besökare till fästningsområdet begränsades.

På 1920-talet började man se turism och resenärer som en tillgång och någonting man borde satsa på. Turismen ökade i Europa när freden återvände efter första världskrigets slut. Också hemlandsturismen i Finland började växa. Finlands första lag om arbetsavtal 1922 fastställde en minimilängd för semester på sju dagar.

I Helsingfors rev man den gamla hamnpaviljongen på Salutorget när Gustav V och drottning Viktoria kom på statsbesök till Finland. Det gjordes planer på en ny paviljong, men staden beslöt att i stället hyra tre rum för väntande båtresenärer i en byggnad vid torget.

I Helsingfors stadsarkiv har tre oförverkligade planer för en ny hamnpaviljong för resenärer bevarade. Här ser du två av dem.

Om färjtrafiken

Under krigsåren kunde inga andra aktörer än Försvarsmakten ansvara för förbindelsen mellan staden och Sveaborg. När freden återvände satsade man aktivt på att utveckla Sveaborg och en bättre fungerande förbindelsetrafik. Också Helsingfors stads intresse vaknade och staden tillsatte en kommitté för att lösa förbindelsefrågan.

Kommittén utredde möjligheten att bygga en bro från Brunnsparken över några öar och fram till Lilla Östersvartö. Man tänkte att bron kunde bekostas med en broavgift som skulle tas av besökarna. Kommittén kom ändå fram till att detta vore en för dyr lösning. Så i stället började man planera för en motordriven färja mellan Sveaborg och centrum.

Finska turistföreningen började redan 1948 trafikera mellan Salutorget och Sveaborg. De här båtarna gick till Artilleriviken och till Gustavssvärd. När turistföreningen 1952 öppnade restaurang Walhalla på Gustavssvärd gick de här turbåtarna i enlighet med restaurangens öppettider.

Finska turistföreningen och Samfundet Ehrensvärd hade fått ett lån av staden för att rusta upp Sveaborgs parker, utrusta en badstrand och grunda en restaurang. För att betala tillbaka det här lånet tog turistföreningen vid sidan av båtbiljetten en extra inträdesavgift av alla som kom med deras båtar. Det här ledde på 1950-talet till missnöje då besökare måste betala ytterligare inträdesavgifter till museerna. År 1948 var det ändå en stor framgång för Sveaborgs museiverksamhet att Finska turistföreningen kunde inleda båttrafik.

Staden fortsatte också planeringen av en egen färjförbindelse.

För att finansiera en färja skapade Helsingfors stad, staten och Finska turistbyrån i augusti 1950 ett bolag, Oy Suomenlinnan liikenne – Sveaborgs Trafik Ab. Sveaborgs varv (som blev Statens metallfabrik, Valtion Metallitehtaat, Valmet) kom också med i bolaget. Färjförbindelsen var av intresse för bolaget eftersom deras arbetstagare behövde kunna komma på jobb. Helsingfors stad gick med i bolaget med 299 aktier, försvarsministeriet hade 200 aktier, Valmet hade 100, Finska turistbyrån hade 1 aktie.

Färjan Suomenlinna – Sveaborg, som hade byggts av Valmet, togs i bruk våren 1952. Den kunde transportera 400 passagerare och två bilar på en gång och var byggd för att klara också trafik under vintern.

Färjan kom i bruk under Olympiaåret 1952. Bilden ovan är från just denna sommar. 4 932 idrottare från 69 länder deltog i OS 1952 och förhoppningen var att evenemanget skulle locka också stora mängder av besökare till Helsingfors.

Den nya Sveaborgsfärjan är en av de många nyheter som OS 1952 förde med sig i Helsingfors. Södra hamnen renoverades och Olympiaterminalen uppfördes för passagerartrafiken. Det moderna och topputrustade Industricentrum med Hotell Palace, som hade ritats av Viljo Revell och Keijo Petäjä, stod färdigt vid Södra kajen.

Färjtrafiken mellan staden och Sveaborg inkorporerades med Helsingfors stads affärsverks biljettsystem 1971.

Passagerarpaviljongen på Salutorget

När staden tog över passagerartrafiken mellan Salutorget och Stora Östersvartö uppfördes en ny passagerarpaviljong vid färjfästet på Salutorget. Den blev också färdig till det viktiga Olympiaåret 1952.

Passagerarpaviljongen planerades av Aarne Hytönen och Risto-Veikko Luukkonen. Stadsstyrelsen godkände ritningarna sommaren 1951 och i början av följande år var byggnaden färdig.

Färjfästet på Stora Östersvartö

Från och med 1971 har passagerarna rest med den kommunala färjan med den kommunala trafikens biljetter. Vattenbussarna till Artilleriviken och Kungsporten är utanför detta biljettsystem.