Sveaborg blir finskt
Sveaborg hade grundats 1749 när Sverige efter misslyckade krig satsade på att bygga upp fästningsverk och en skärgårdsflotta i Finska viken i rikets östra del.
Byggande av Sveaborg var ett enormt och dyrt projekt i 1700-talets svenska rike. 1900-talets stora förändring på Sveaborg var att fästningen blev ett historiskt minnesmärke. Gustavssvärd och Vargön förklarades som musealt fornminne redan 1919, bara ett år efter att övertagits av finska myndigheter.
År 1918 fick den så kallade Arkeologiska kommissionen (numera Museiverket) i uppgift att övervaka ”arkeologiska intressen” på Sveaborg då öarna gick över till finska staten. Sveaborg blev ett av Arkeologiska kommissionens två stora renoveringsprojekt under 1920-talet; det andra projektet var Åbo domkyrka. Kommissionen ansvarade dock inte för hela Sveaborg, utan endast för Vargön och Gustavssvärd som värderades som egentliga museiområden. Resten av Sveaborg förblev under försvarsmakten.
Till en början var det osäkert vem som skulle förvalta öarna och uppgiften låg först fullständigt hos försvarsmakten. Denna osäkerhet kom att prägla Arkeologiska kommissionens arbete på Sveaborg under hela 1920-talet som fylldes av tvister med försvarsmakten, oklarhet om vad målet med verksamheten på Sveaborg egentligen var samt ett ständigt tvivel om man hade tillräckligt med resurser för arbetet.
Finlands ledande expert på byggnadsminnesvård, medeltidsarkeologen Juhani Rinne, som var chef Arkeologiska kommissionens historiska avdelning, fick ansvaret över arbetet på Sveaborg, och konstnären Heikki Tandefelt utsågs till intendet för museiområdet. I juli 1918 inrättades en förvaltningskommitté på Sveaborg där Rinne blev en central figur. Kommittén föreslog ett anslag för genomförandet av skydd och reparationsarbeten på Vargön och Gustavssvärd. Summan som föreslogs var stor, men tanken var att öarna skulle generera inkomster bara försvarsmakten kunde tillåta allmänheten att besöka Sveaborg.

Oklarheterna om fästningsområdets förvaltning fortfor under hela 1920-talet. Tvister mellan kommissionen och försvarsmakten och vagt uppgjorda arrangemang om ansvarsfördelning och inträdesavgifter präglade åren. År 1924 föreslog Arkeologiska kommissionen att förvaltningen av Sveaborg skulle överlåtas helt på Försvarsministeriet, men att de historiska monumenten, fästningarna och byggnaderna på Vargön och Gustavssvärd, i enlighet med fornminneslagen skulle förklaras som fornminnen, och ställas i Samfundet Ehrensvärds vård under kommissionens överinseende. Samma år fick kommissionen sitt första anslag för det planerade restaureringsarbetet på Sveaborg och år 1926 ökade den nya riksdagen de beviljade medlen.
Under socialdemokraten Väinö Tanners regering bekräftades tidigare gjorda beslut om Sveaborgs förvaltning och arbetet kunde sätta igång ordentligt. Ett organ med namnet Sveaborgs museum inrättades i anslutning till Arkeologiska kommissionen som även fick i uppgift att presentera en ny plan för användningen av museiområdet på Sveaborg. Planen innehöll förslag för hur förvaltningen skulle skötas i framtiden samt ett förslag på ett militärhistoriskt museum. Undervisningsministeriet godkände planen 1929.

Samfundet Ehrensvärd, som grundades i mars 1921, har spelat en central roll i Sveaborgs museiverksamhets- och turismhistoria. Samfundet tog sig an uppgiften att göra Sveaborgs historia känd bland såväl forskare som allmänheten. Samfundets grundande och tidiga verksamhet påverkades av de hotbilder mot Sveaborgs ställning som historiskt minnesmärke som såväl försvarsmaktens krav som planer på industriell utveckling innebar.
När samfundet grundades anslöt omkring 200 medlemmar, däribland flera viktiga aktörer på kulturfältet, som överarkitekt Magnus Schjerfbeck och arkitekt Birger Brunila. Konstnären Heikki Tandefelt som var intendent över Sveaborgs museiområden från 1918 fram till sin död 1943 blev också samfundets sekreterare.

Utbildningsministeriet beviljade samfundet det gamla kommendanthuset vid Borggården som samlingslokal, där samfundet verkar än idag. Samfundet inledde genast sitt arbete för restaureringen av den byggda miljön och för att tillgängliggöra den för besökare. Arbetet skedde i nära samarbete med de faktiska museimyndigheterna, Arkeologiska kommissionen.
Tandefelt blev en drivande och energisk kraft i samarbetet. ”Den nye intendenten syntes vara högst entusiasmerad för sin betydelsefulla uppgift att snoka i källare och på vindar, att gräfva och leta öfverallt i bastioner och kasematter, att samla och ordna och organisera”, berättade Hufvudstadsbladet den 4 augusti 1918 i en intervju med den då nyutnämnde intendenten för ”Sveabogs krigsmuseum och fornminnen”.
Samfundet Ehrensvärd började, huvudsakligen genom donationer, bygga upp samlingar som placerades i kommendanthuset. Tillsammans med Arkeologiska kommissionen skapades ett museum där rummen inreddes att efterlikna officershem från olika tidsepoker.
Ehrensvärdmuseets år 1928 färdigställda utställning invigdes med ett besök av Norges kung Haakon VII. Följande år inleddes ett grundligt renoveringsarbete av kommendanthuset under ledning av arkitekten A. W. Rancken. Det renoverade och utökade museet invigdes 1930 i president L. K. Relanders närvaro.

Utöver samlings- och museiverksamheten sysslade Samfundet Ehrensvärd med aktiv forskning och publikationsverksamhet. Den första volymen av samfundets skriftserie Bidrag till Sveaborgs historia utgavs 1929. Ordförande Carl von Bonsdorff och Heikki Tandefelt stod för största delen av bidragen. Sedan dess har samfundet fortsatt komplettera serien med nya volymer.
På 1920-talet utarbetades en första guidekarta för Sveaborgs museiområde som publicerades i de guideböcker som Samfundet gav ut. Målsättningen var redan från början att museiområdet på fästningen skulle ta emot intresserade besökare som där skulle få beskåda 1700-talets fästningsarkitektur och Augustin Ehrenvärds verk.


Redan på 1800-talet, när Sveaborg var stängt, ryskt militärområde, hade det tidvis gjorts besök till Ehrensvärds grav på Vargön. Det var ändå först när Vargön och Gustavssvärd blev definierade som historiskt minnesmärke och museiområde som Sveaborg på allvar kunde börja bli en sevärdhet och ett resmål för besökare.
Samfundet Ehrensvärd som grundades 1921 arbetade redan från början med att ta emot besökare. Museet i kommendantshuset öppnade 1928. Redan 1923 gav Samfundet Ehrensvärd och Finska turistföreningen ut guideboken Det gamla Sveaborg på svenska och Vanha Suomenlinna på finska.

Försvarsmaktens passtvång begränsade antalet besökare betydligt. Det kom ändå regelbundet grupper. Redan i början av juni 1919 var Sveaborg utflyktsmål under Helsingfors universitets filosofiska fakultets promotion, som är en flera dagar lång fest med olika programpunkter.
De tidiga besökarna var ofta just grupper, ibland med ett professionellt intresse för fästningsområdet. Tekniska föreningen besökte Sveaborg 1919 med ett särskilt intresse för områdets möjliga industrialisering. Oftare var det ändå den historiska miljön och fästningen som visades upp.
Det historiska fästningsområdet blev genast en fast besökspunkt när internationella gäster och kongresser besökte Helsingfors.
År 1922 besökte deltagare i Nordiska journalistkongressen Sveaborg där de bjöds på guidad rundvandring med intendenten Heikki Tandefelt. Vid Ehrensvärds grav spelade militärmusikkåren Finska rytteriets marsch i trettioåriga kriget och slutligen bjöds det på kaffefrukost i parken vid kommendantshuset.
År 1925 gjordes en utflykt till Sveaborg under Internationella sjuksköterskekongressen och ett år senare 1926 besågs fästningen av deltagare vid de Nordiska arkitektdagarna. Sveaborg hade snabbt etablerat sig som en av de sevärdheter man visade upp för internationella gäster.
År 1928 öppnade Samfundet Ehrensvärd Café Piper för allmänheten. Caféverksamhetens inkomster skulle användas för att bekosta områdets uppehåll. Sitt namn fick caféet av placeringen i den park som man hade börjat kalla för Pipers park. Parken fick sitt namn efter översten Peter Bernhard Piper som var kommendant på Sveaborg 1780–1784 och som var farbror till arkitekten Fredrik Magnus Piper som av Gustav III utsågs till hovintendent med ansvar för de kungliga lustparkerna.
Några bevis på att den berömda trädgårdsarkitekten Piper skulle ha bidragit till planeringen av parken på Sveaborg finns inte, men genom att döpa den lummiga och fina parken till Pipers park fick den lite mera aura av 1700-talsflärd. Senare har man konstaterat att parkens parkkaraktär starkt går tillbaka till 1800-talet. När parken rustades upp efter krigen 1948-1950 byggde trädgårdsarkitekten Bengt Schalin i hög grad på planer från 1870-talet.


På 1920-talet förekom det fyra kungliga statsbesök till Finland under vilka också Sveaborg besöktes. För de svenska kungligheterna hade Sveaborg en särskild ställning som minnesmärke över ländernas gemensamma 1700-talshistoria och kung Gustav III, och som gravplats för Sveaborgs skapare fältmarskalken greve Augustin Ehrensvärd.
Marskalk Mannerheim hade som riksföreståndare för Finland gjort ett första statsbesök till Sverige 1919 och sex år senare i augusti 1925 kom kung Gustav V på ett svarsbesök. Gustav V och drottning Viktoria besökte tillsammans med sonen prins Wilhelm Helsingfors med Sveaborg, Viborg och Nyslott med Olofsborg.
Under sommaren inför det kungliga besöket reparerades och städades det upp på fästningsområdet och på museet i kommendanthuset. Intendenten Heikki Tandefelt förevisade stolt det uppstädade museiområdet på Vargön och Gustavssvärd för journalister som kom för att beskåda platsen före det kungliga besöket – bland annat Helsingin Sanomat och Uusi Suomi rapporterade.
Eftersom man ansåg att det historiskt intressanta och minnesvärda var platsens 1700-talsarv hade man rivit och städat undan senare tillkomna träskjul och annat som uppfattades som oestetiskt och slarvigt. ”Efter Ehrensvärd har ingen gjort så mycket för Sveaborg som herr Tandefelt”, utropade Helsingin Sanomats reporter exalterat i sin artikel den 20 augusti 1925.
Så stundade den stora dagen: Kungaparet och prinsen samt president Relander steg i land vid Kungsporten på Gustavssvärd. Ett hederskompani av Nylands regemente stod uppställda på Kungsportens borggård. Kungssången, regementets honnörssång och Nylänningarnas marsch spelades för gästerna. Sedan guidades gästerna på området av historikern, professor Carl von Bonsdorff och Heikki Tandefelt.

De höga gästerna fördes med bil från Gustavssvärd till borggården på Vargön där kungen lade en krans på Augustin Ehrensvärds grav. 400 man från Kustartilleriregementet bildade hedersvakt under vägen.

Våren 1925 hade också kung Gustav V:s yngste son, prins Eugen – målarprinsen – besökt Sveaborg, men det var inte i samband med ett statligt besök. Prins Eugen besökte Finland då hans konst ställdes ut på konstmuseet Ateneum. Under sin vistelse i Finland besökte prinsen Åbo, Helsingfors, Nyslott, Punkaharju, Viborg och Imatra.
Norges kung Haakon VII besökte Sveaborg i juni 1928. Haakon VII var det moderna Norges första kung. När han besökte Finland 1928 hade han redan suttit i 23 år på den norska tronen.
Samfundet Ehrensvärds museum i kommendantshuset vid Borggården (i dag Ehrensvärdmuseet) hade inte blivit färdigt inför den svenska kungens besök 1925, men kunde invigas med kunglig glans under den norske kung Haakons besök 1928.

I maj 1928 gjorde också kungen av Danmark och Island, Kristian X med sin gemål drottning Alexandrine och sonen prins Knud ett statsbesök i Finland. Kungligheterna, och Islands statsminister Tryggvi Þórhallsson som hörde till ressällskapet, anlände till Finland med pansarskeppet Niels Juel som ankrade utanför Sveaborg. Island hade i december 1918 erkänts som en suverän stat, men var i personalunion med Danmark.
Gästerna fortsatte till Helsingfors med ångbåten Eläköön tillsammans med president Relander och en stor mottagningskommitté.

Promotionen är en högtidlig akademisk fest där man firar magistrar och doktorer som utexamineras och uppnår en akademisk grad. Promotionerna hör till de äldsta universitetsceremonierna, men programmet har utvecklats och varierat under århundradena. Olika universitet har olika festtraditioner som de följer.
Helsingfors universitets promotionsprogram består av flera fester och programpunkter under många dagar. En promotionsutflykt som ordnas dagen efter promotionsakten har ingått i programmet sedan 1877 då de nypromoverade magistrarna ordnade en seglats för sina kransbinderskor, deras följeslagare som hade bundit magistrarnas lagerkransar.
Den första promotionen som ordnades i Finland sedan landet hade blivit självständigt var filosofiska fakultetens promotion försommaren 1919. Det här var en stor fest och högtid för universitetet och för landet. Riksföreståndaren Mannerheims dotter Sophy var allmän kransbinderska. Mannerheim och P.E. Svinhufvud promoverades till hedersdoktorer.
Promotionsutflykten gjordes till Sveaborg där deltagarna promenerade och beundrade Vargöns och Gustavssvärds historiska, och ännu ganska slitna, miljöer.
Universitetets vetenskapsmuseum Liekki har i sina samlingar ett privat fotoalbum som innehåller bilder från utflykten.



