Nya verksamheter under mellankrigstiden

Flygplansfabriken på Vargön grundades av det finska flygvapnet år 1921. Fabriken byggdes ursprungligen för att snabbt kunna ersätta flygvapnets dåvarande sjöflygplan, som var av fransk modell och beskrevs som ”flygande kistor”. Fabriken hette inledningsvis Flygvapnets flygplansfabrik, men den bytte namn till Statliga Flygfabriken år 1928, när försvarsministeriet tog över driften.

Det var flygvapnets chef, major Arne Somersalo, tillsammans med chefen för den tekniska avdelningen inom flygvapnets stab, löjtnant Asser Järvinen, som år 1920 påbörjade arbetet med att planera en inhemsk produktion av flygplan. På grund av de bristfälliga franska sjöflygplanen behövde flygvapnet ett mer tillförlitligt flygplan anpassat för det finländska klimatet. Det mest logiska alternativet var att köpa sjöflygplan från Tyskland, som hade god erfarenhet av att tillverka flygplan för kallt väder.

Detta visade sig dock omöjligt, eftersom Finland efter Versaillesfreden som undertecknats 1919 inte längre kunde köpa tyska flygplan. Därtill hade den finska marken devalverats kraftigt efter kriget, vilket gjorde större investeringar svåra att genomföra. Av dessa skäl beslöt flygvapnet att starta en egen flygplansproduktion.

Den tyska flygplanstypen Hansa-Brandenburg valdes som förebild, eftersom den hade visat sig framgångsrik i Östersjöområdet under första världskriget. Sandhamn i östra Helsingfors skärgård valdes som fabrikens första plats, eftersom där redan fanns en verkstad som arbetade med underhåll av flygplan som man tänkte kunde byggas ut till en större produktionsanläggning. För att sätta igång verksamheten anställde Somersalo sex tyska specialister från Hansa- und Flugzeugwerke, det företag som tillverkade Hansa-Brandenburg-flygplanen.

Fabriken stötte dock tidigt på motgångar och Sandhamn visade sig vara olämpligt för flygplanstillverkning. Verksamheten måste därför snabbt hitta en annan plats och man lämnade in en ansökan till krigsministeriet om att få överta byggnaderna vid torrdockan på Sveaborg. På grund av det akuta behovet av nya flygplan beviljades ansökan snabbt och produktionen flyttades till Sveaborg, medan reparationsverkstaden fick stanna kvar på Sandhamn.

Tillverkningen vid den nya fabriken inleddes officiellt sommaren 1922, och det första Hansa-planet lyfte redan i oktober samma år. Under 1923 expanderade produktionen snabbt; arbetsstyrkan växte från 20 personer i början av 1922 till omkring 200 vid slutet av 1923. Vid den tiden hade fabriken redan byggt 26 fullt funktionsdugliga flygplan.

Men samma år stötte fabriken på nya motgångar när planerna på att inleda tillverkningen av det tyska jaktflygplanet Siemens-Schuckert föll samman. Ursprungligen hade man räknat med att bygga endast omkring 60 Hansa-plan och därefter övergå till en betydligt större produktion av jaktflygplan. Fabriken lyckades dock inte förvärva licensen för Siemens-planet och tvingades därför fortsätta bygga Hansa-Brandenburg-flygplan i brist på andra uppdrag.

Situationen förvärrades av att man redan hade köpt in över 300 motorer avsedda för de planerade jaktplanen, motorer som nu saknade användning. För att hitta en lösning inleddes därför ett projekt för att konstruera ett jaktflygplan av helt egen design. Två prototyper byggdes, men båda visade sig vara obrukbara med de motorer som fanns tillgängliga, och projektet övergavs därefter.

Man byggde sammanlagt 120 Hansa-plan mellan åren 1922 och 1926, varefter produktionen började specialiseras alltmer. Bland annat tillverkades 34 träningsflygplan av den franska modellen Caudron C.60, 25 brittiska spaningsflygplan av modellen V.L. R 29 ”Ripon” samt 37 Sääski II/IIA – den första finska flygplansmodellen som någonsin serieproducerades.

I takt med att verksamheten växte insåg försvarsministeriet att fabriken förr eller senare måste flyttas. Det första tecknet kom 1928, när reparationshallen slogs samman med fabriken vid torrdockan. Logistiken sköttes dåligt och lagerverksamheten blev stökig. I kombination med otydliga arbetsfördelningar och interna konflikter ledde detta till att fabriksledningen avgick och ersattes.

En av dem som fick lämna var Asser Järvinen, en av fabrikens grundare. Han hade redan från början motsatt sig sammanslagningen 1928, eftersom han ansåg att reparation och nybygge inte borde bedrivas på samma plats. Till slut, efter att ha genomlidit förändringarna, avgick han år 1932.

Fabriken på Sveaborg fick slutligen lägga ned sin verksamhet i slutet av år 1936, när hela produktionen flyttades till Härmälä i Tammerfors. Den största delen av personalen – som vid detta laget uppgick till omkring 600 personer – erbjöds anställning vid den nya fabriken.

Fabriken producerade totalt 314 flygplan under sin verksamhetstid på ön. En stor del av dessa utgjordes av sjöspaningsflygplanet I.V.L. A 22, som ersatte de franska ”flygande kistorna”. Hela 120 exemplar av denna modell byggdes vid fabriken, men även 16 andra flygplansmodeller tillverkades på Vargön. Som Finlands huvudsakliga stridsflygplansfabrik producerades här allt från jaktflygplan till övningsflygplan – och allt detta inom samma verkstadshall.

I.V.L. A 22 är beteckningen på de exemplar av det tyska flygplanet Hansa-Brandenburg W.33 som byggdes på Sveaborg. Sjöspaningsflygplanet är ett lågvingat monoplan med två sittplatser, två framåtriktade kulsprutor och en propellermotor.

De huvudsakliga skillnaderna mellan den tyska och den finska varianten är motorn, beväpningen och landningskidorna. Den tyska W.33 var utrustad med en Maybach-motor på 183 kW, medan den finska modellen använde en Fiat-motor med 220 kW. På den finska varianten kunde kulsprutorna bytas ut, och observatören (som sitter bakom piloten) opererade ofta två Lewiskulsprutor (se bild). Det finns även en norsk version av flygplanet, kallad Maake III, som delar många av samma modifieringar som den finska A 22:an.

Åren 1923–1924 köpte det finska flygvapnet 30 skolflygplan av typen Caudron C.60 från Frankrike. Dessa visade sig vara mycket framgångsrika, och därför köptes även licensen för ytterligare 34 plan som byggdes vid fabriken på Sveaborg.

Caudron C.60 är ett tvåsitsigt biplan utrustat med en Clerget 9B-propellermotor med en effekt på 96 kW. Flygplanen användes främst vid flygskolorna i Sandhamn, Uttis och Kauhava, men liknande modeller kom också till användning i de lettiska, spanska, venezuelanska och franska flygvapnen.

Blackburn Ripon, eller V.L. R 29 ”Ripon”, är ursprungligen ett brittiskt torped- och spaningsflygplan som lanserades år 1926. Flygplanet är ett tresitsigt biplan utrustat med två kulsprutor – en framåt- och en bakåtriktad – samt utrymme för en torped och upp till tre bomber. Det drevs av en kraftig propellermotor.

Fabriken på Sveaborg erhöll licens att tillverka 25 Ripon-flygplan, vilka byggdes mellan åren 1931 och 1934. Den största skillnaden mellan de finsktillverkade och de brittiska exemplaren var motorerna: totalt fem olika motortyper användes i de finska planen, med effekter mellan 360 och 485 kW.

Ripon-flygplanen kom till stor användning under andra världskriget, där de bland annat användes för spaning, luftförsörjningsuppdrag, flygbladsfällning och evakuering av skadade. De finska V.L. R 29-flygplanen togs officiellt ur bruk efter fortsättningskriget.

VL Sääski II/IIA var det första flygplanet som både designades och serietillverkades i Finland, och det enda finländska motorflygplanet som nådde exportmarknaden före 1990-talet.

VL Sääski är ett tvåsitsigt biplan med propellermotor, utvecklat för utbildning inom flygvapnet. Flygplanet designades av Kurt Berger och Asser Järvinen år 1927. Flygplansingenjören Berger var chefskonstruktör på Försvarets flygplansfabrik, ingenjörsofficeren Järvinen var fabrikens första chef. Den första prototypen byggdes året 1928. Flygplansfabriken på Sveaborg tillverkade totalt 37 exemplar mellan åren 1929 och 1932.

Sääski visade sig vara ett mångsidigt flygplan och kom snabbt att användas till betydligt fler uppgifter än enbart pilotutbildning. Det nyttjades bland annat för luftfotografering, luftvapensövningar och officerstransporter inom armén. Flygplanet såldes även på den civila marknaden. Bland köparna fanns Gidsken Jakobsen, Norges andra kvinnliga pilot och en framstående flygpionjär, som döpte sitt exemplar till ”Måsen”.