Sveaborg under andra världskriget

Under 1920- och 1930-talet byggde Finland upp sin flotta med fem ubåtar och två pansarskepp. Före självständighetstiden hade Finland inte haft en egen flotta.

Den första finska ubåten, Vetehinen, beställdes i september 1926. Båten byggdes i Åbo på Crichton-Vulcans varv, men ritningarna var gjorda av det Holländska NV Ingenieurskantoor voor Scheepsbouw (IvS) i Haag. I verkligheten var detta ett bulvanföretag som grundats för att upprätthålla och utveckla tyskt ubåtskunnande utan att direkt och öppet bryta mot Versaillesfreden. Fredsavtalet innebar nämligen att Tyskland inte fick ha eller tillverka ubåtar.

Till skilland från de andra finska ubåtarna blev båten med varvnumret CV-707 inte direkt beställd av finska staten, utan den byggdes av Chrichton-Vulcan på IvS:s (och  indirekt på Tysklands) beställning under sekretessbelagda kontrakt. Byggandet skedde dock med finska statens vetskap och förköpsrätt som var i kraft till 1937. Ritningarna gjordes under Friedrich Schürers ledning i Tyskland, vilket gjorde CV-707 till den första ubåten som planerades och ritades i Tyskland sedan första världskrigets slut. Detaljarbetet utfördes av IvS i Haag och i Åbo.

Kölen för CV-707 blev lagd 1931, och båten sjösattes i maj 1933. Ubåten förblev i IvS ego fram till januari 1936, då försvarsmakten slutförde köpet, varefter båten döptes till Vesikko. Fram till detta hade båten ”provkörts” regelbundet, d.v.s. i all hemlighet använts för att utbilda tyska marinofficerer.

Ubåtsflottiljen behövde en egen kommandostruktur, och en naturlig plats för staben var Sveaborg. Denna grundades år 1930 och placerades på Stora Svartö i Bastion Bielke (byggnad C52) var den befann sig fram 1945, då ubåtsflottiljen i praktiken upphörde. Båtarnas manskap och officerer inkvarterades även de på Sveaborg under vintrarna, var de ansvarade för båtarnas årliga underhåll. Under somrarna var flottiljen ute på övningar eller förankrade i Artilleriviken. Staben rörde sig med flottiljen på moderskeppen Klas Horn och Louhi fram till 1939, då isbrytaren Sisu, som byggts med moderskeppsfuntion i tanken, blev färdig.

Ubåtsflottiljen förbereddes för strid i god tid före fortsättningskriget bröt ut. Redan den 22 juni 1941 lades de första mineringarna, fyra dagar före den officiella krigsförklaringen. Utöver mineringsoperationerna sänkte Vesikko transportfatyget Vyborg den 3 juli.

Resten av året 1941 var mindre lyckat för de finska ubåtarna, som trots flera avfyrade torpeder inte lyckades sänka ett enda fientligt fartyg. Senare undersökningar visade att detta berodde på att de italienska tändrören inte fungerade som de skulle i det kalla Östersjön. Båtarna övervintrade igen på Sveaborg, och under vintern gjordes det modifikationer till Vetehinen-klassens båtar, som fick avlyssningsapparater och större torn.

Inför ubåtsflottiljens operationsår 1944 hade krigssituationen förvärrats betydligt. Båtarna flyttades till östra Finska viken, där de skulle förhindra fiendens framfart till havs, både med direkta anfall och med mineringar. De smala och grunda farlederna samt fiendens luftherravälde försvårade dock operationerna betydligt. Efter vapenstilleståndet den 4 september 1944 förflyttades flottiljen till Nagu där den förberedde sig för att avvärja ett möjligt tyskt anfall mot Åland.

Enligt villkoren i mellanfreden i Moskva som undertecknades den 19 september 1944 skulle alla örlogsfartyg återvända till sina baser. Flottiljen seglade först till Nådendal, var reservister och beväringar ombord hemförlovades.  Saukko och Vesikko förflyttades hem till Sveaborg i december. Vetehinen-klassen seglade till Pansio i januari 1945, där de halade flaggan för sista gången. I maj bogserades de till Sveaborg, där de lades upp på torrdockan.

I hopp om kommande modifieringar till fredavtalets krav sparades den avbeväpnade Vesikko först på Sveaborgs torrdocka. Där var den ändå i vägen, eftersom dockan var i aktiv användning, och båten flyttades till Skatuddens varv. 1959 beslöt sig marinen för att sälja Vesikko, då inga lindringar kom till fredsavtalet. Båten var i detta skede föråldrad, och var i vägen även på sin nya plats.

Ubåtsveteranerna protesterade ändå kraftigt mot försäljning, och båten överläts i stället till Krigsmuseet för restaurering. Med Wärtsiläs och Valmets hjälp flyttades Vesikko i fem bitar till sitt slutliga hem tillbaka till Sveaborg, vid Artillerivikens strand. Båten öppnades som museum för allmänheten den 9 juli 1973. Här står Vesikko kvar fortfarande idag, och är, med sitt röda skrov, den mest iögonfallande påminnelsen om Sveaborgs historia under andra världskriget.